KÄNSLIGA TIPS FÖR HUNDMÖTESTRÄNINGEN

God morgon! Jag får ganska mycket frågor om hundmöten just nu och jag tänkte att det var på tiden att ”komplettera” detta inlägg och denna video. Så här kommer några tips för dig som kämpar med hundmöten just nu! Som vanligt är detta utifrån mitt perspektiv (eftersom det är jag som gör den här bloggen…) och det finns såklart fler sätt att träna. Om det nu var någon som trodde att jag hoppat upp på min högsta häst och kände mig fullärd eller nåt 😉😉

Fokusera på känsla

Vad känner din hund när ni möter andra hundar? Detta är så himla viktigt. Jag vill inte att hundmöten ska vara någon stor grej – men om min hund tycker att det är det så behöver jag vända känslan. Det finns väl kanske framför allt 2 olika typer här:

Den superduperglada som bara vill hälsa:

Här är ju känslan för den andra hunden positiv. Till en början. Men oftast vänds detta av evigt tjat (”nej, fido!”) och frustration från hunden. Tills slut kopplat fenomenet mötande hund ihop med tråk och stress.

Frågor att ställa dig själv om du har en sån här hund:

  • Hur kan jag ha en glad känsla men som inte är riktad rakt i nyllet på den mötande hunden. Till exempel kanske det finns en distans från mötet där din hund är lite mer lugn och harmonisk trots att den ser den andra hunden? I så fall är det toppen att sträva efter flest hundmöten på det avståndet.
  • Finns det något min hund kan göra för att få utlopp för sina känslor (som inte är att hälsa). Till exempel att springa av sig innan och efter hundmötet? Att nosa? Leka?
  • Hur kan jag undvika att göra det värre? Till exempel genom att lova att inte rycka och dra.

Den som skriker ”backa”:

Och den skriker det genom att skälla, då. Den vill absolut inte gå närmre. Känslan är inte alltid proportionerlig till ljudet här, ska sägas. Det finns rädda hundar som inte låter så mycket – och de finns hundar som pratar med väldigt stora bokstäver i allmänhet.

Men här är frågor du kan ställa dig om du har en hund som verkar rädd/osäker i hundmöten:

  • På vilket avstånd blir hundens känslor lättare att hantera?
  • Eller: på vilket avstånd blir det övermäktigt? (Det är det avståndet du ska undvika)

Hur vänder man känslan då? Vi vänder på det lite först: hur vänder man INTE känslan?

Till exempel så är att säga ”nej” och rycka i kopplet ett superbra sätt att få en hund att avsky hundmöten. Skulle säga att de flesta hundar får en värre känsla för hundmöten då.

Ett vanligt tips är att sätta hunden vid hundmöten och låta den se när annan hund går förbi. Det skulle man kunna säga är nästan motsatsen och gör i princip bara att hunden behärskar sig istället. Ren lydnad alltså och jag ser sällan (läs: aldrig) någon som lyckats få avslappnade hundmöten med denna metoden. Snarare sitter hunden och spänner sig så att den nästan sprängs och nästa gång man ser en hund så blir det värre.

Jag tycker att avstånd och ätbara belöningar (typ mjukost och såna som tar lite tid) är ett trevligare och enklare sätt att vända känslan. Så skit i kontakten och vad gör och fokusera på känslan! Och när jag menar känsla menar jag alltså inte överlycklig – men avslappnad och odramatisk.

Jag tar gärna en så stor båge som möjligt förbi ett hundmöte – av ren artighet. Det är trevligare för båda hundarna och minskar oftast stressen. Försök se på vilket avstånd din hund är bekväm, det är nämligen där som guldet finns och då kan du ge mat/godis. Du ska inte ge godis för att locka med dig hunden!

Känner den annorlunda när ni träffar och umgås med andra hundar? I så fall finns en risk att det är kopplet och du som påverkar. Så fortsätt läs!

…din egen också

Okej så många hundar har problem med möten i koppel men inte möten lösa. Och här tror jag vi kommer in på klassikern som folk brukar kräkas ur sig när man ber om råd i hundmötesträningen: ”gör ingen stor grej av det”.

Och lika mycket som jag avskyr det uttrycket (för det är inte direkt så konkret…) så ligger det ju något i det. Om vi själva drar upp axlarna, håller andan och får en klump i magen så påverkar det ju hunden. Så det kan vara värt att ställa sig frågan om vad du själv tycker om hundmöten.

Och om svaret är ”en stor grej” (och gärna jobbig med va) så behöver du faktiskt vända din egen känsla också. När jag gick i DBT fick jag lära mig att småle för att hantera stress. Det funkar faktiskt ovanligt ofta. Så prova att småle och tänka ”åh vilken fin hund” eller nåt när ni får hundmöten. Bara prova!

Och ja du kanske kommer att se lite tokig ut MEN seriöst hur mycket hellre möter du inte själv en person som småler och åtminstone försöker se glad ut än en som ser ut att ha fått ett dödsbesked precis? För jag skulle nästan sätta pengar på att du inte ser så glad ut i hundmöten just nu? Bjud på ett fånigt leende! Världen behöver mer sånt

EN DAG – födelsedag, framförgående och festplaner

I fredags tog jag med storkameran på äventyr. Och med äventyr menar jag hundträning, såklart. Häng med!

Men vi börjar i köket. För just denna fredagen fyllde mitt barn 3 år. Jag har alltså varit förälder lika länge och det är en sjuk tanke.

Mitt barn har även ärvt min tidigare sovklocka. Fram till han föddes sov jag länge på morgonen, förstår du. Nu går jag upp okristligt tidigt. Så även denna fredag.

Just denna morgon skulle han väckas med sång och paket men totalvägrade. Så han fortsatte sova och jag fick sitta och gosa Gun och jobba lite istället.

Inte fy skam alls!

Efter att ha planerat en stor del av höstens innehåll här på bloggen så tog jag ut Gun för en kortis medan barnet fortsatte sova. Stilsäker som vanligt, såklart. Glesbygdskavaj i vackraste orange, leggings, gummistövlar å så it-prylen: kaffekoppen. Gun i lila sele och ett gammalt sletet koppel 😍 Nån som vill ge mig modeuppdrag ring i så fall gärna

Vid lunch drog vi till brukshundklubben och då hade solen börjat skina!!!! Äntligen!!!!1 Ena sekunden höst, nästa högsommar. Bara sådär!

Där skulle vi träffa Valpen Acke *gråtögonsemoji*

Och boxrarna Heddy och Lukas (till vänster i bild)

boxerligan

Var som en enda stor Boxer-fest! 4 stycken av varierande ålder och utseende och detta behövde givetvis förevigas!

Och Gun och jag skulle träna ingångar på planen och framförgående. Undrar du om vad fasen vi tränar på/för så läs här! Tvingade Heddy och Lukas matte Martina att föreviga heheeheh

”språng marsch”

Gun går åt höger i framförgåendet. Tror jag behöver bli mer noga med att ställa upp henne RAKT framför mig innan jag börjar träna liksom. Men jag låter det vara, vi ska på kurs snart så då ska jag fråga.

Blev en hel del följsamhet och ett läggande under marsch också.

Allmänt bra träning, tycker jag! Gun börjar verkligen fatta och hitta tillbaka till den arbetshjärna hon hade innan första löpet. Jag har insett det nu i efterhand, med lite utrymme. Att hon ju var helt otrolig att jobba med som valp. Men i och med första löpet (tror jag – det är den tydligaste saken jag kan se och hänga upp det på!) så förändrades hela hon. Visst, slö och så. Men rekativiteten och rädslorna växte också. Hon blev faktiskt helt förändrad. Minns att hon gick och gömde sig när jag tog fram godispåsen. Liksom: från att ha kunnat köra på och ÄLSKA träning till att gå och gömma sig. Helt klart jobbigt.

du å jag, speedy gunzales

Och det fattade jag inte då, när jag var mitt i det. Och jag fattar inte helt nu heller, men kanske lite mer åtminstone. Och jag tycker att andra löpet var bättre och efter tredje har hon verkligen landat och blivit mer förutsägbar. Till exempel känner jag att jag har mer ett hum om hur mycket och VAD för slags aktivering hon behöver. Det var jättesvårt innan och kunde variera massor.

Med det sagt – hon är fortfarande unghund. Hehe. Skitjobbig då och då, alltså. Men det blir bättre och bättre. Det börjar kännas hoppfullt! Jag känner mig inte som en genomkass hundtränare varje dag längre och det var ett tag sedan jag fick låsa in mig i sovrummet för att gråta ut frustrationen över vår bristande kommunikation.

Alltid gratis störningsträning med två ligister i släptåg.

Resten av dagen gick sedan till att förbereda kalas. Pippibarnet fyllde nämligen 3 hela år exakt denna dag! Jag gick all in på husmorsmentaliteten såklart och bakade tårtor, småkakor och kokosbollar hela veckan.

Det var det! Om du vill veta mer om sån här träning så skriv gärna det eller tryck gilla eller nåt sånt! Jag tränar massor nu men tänker sällan att någon är intresserad av det hehe. Men det är helt klart kul träning, det vill jag lova!

Vi hörs på söndag!

VEM HÅLLER VEM I KOPPLET?

Jag kommer på mig själv med att säga detta om och om igen:

”Det är inte bara du som håller hunden i kopplet. Hunden håller dig i kopplet med”

Oftast är det någon som frågar om varför hunden drar i kopplet som jag säger detta till. Men lika ofta när det gäller inkallning. Vi människor har så mycket idéer om saker och ting – som att det skulle vara självklart för en hund att fatta vad ett koppel är. Varför skulle hunden veta det? Det är ett jättekonstigt snöre!

Och hur ska den veta att det inte bara är för att hunden själv ska kunna vara trygg med att DU inte rymmer?

Jag tror ofta att det är där problemet ligger. Jag menar – hur bra koll behöver du själv ha på din hund när du har den i koppel? Precis. Så din hund känner väl att så länge du sitter förtöjd där i andra änden så behöver du inte kollas till i tid och otid. Du är där du är.

Receptet mot detta? Mer frihet, säger jag!

För att hunden ska ta kontakt med dig lite då och då – eller typ gå i ett tempo som inte gör att den stryper sig själv… Då behövs ofta mer space! Mer space för DIG att vara olydig. Space för dig att välja fel väg eller att ställa dig helt still och titta på ett sjysst moln. Eller få ett infall och kuta allt vad du kan åt motsatt håll hunden.

Långlina är en bra grej om hunden inte är helt haj på detta med inkallning.

Att inte vara så förutsägbar är också bra. Om hunden vet att vi ska fram så är det ju bara att gå just ditåt. Men om man är lite mer som en treåring och måste leta efter olika troll och kottar så brukar man hamna på väldigt roliga och märkliga spår på promenaden. Där kan vi vuxna lära oss!

Hoppas att du hajjar vad jag menar! Ge din hund mer space för att få mer kontakt 🥰

Vi hörs om en vecka!

WANÅS, ÅHUS och att avbryta

Här om helgen åkte vi ner mot Österlen. Minisemester med skitväder! Så kan det vara. Jag delade lite på instagram i förhoppning om att samla på mig tips i flera dagar men sen hände lite skit… Kommer till det!

Så, detta är ingen stor guide. Men! Här kommer tips på vad du ska tänka på när du kör roadtrip med din hund:

1 – Kolla upp ställen innan!

Eller ja jag är ju ett litet freak så jag hade skrivit en hel lista med olika grejer. Inne och ute och liksom allt möjligt. Jag tycker det är skönt att ha en lite mer begränsad drös aktiviteter att välja på och kunna vara spontan med på plats. Snarare än att virra omkring och surfa på nåt lamt 3G efter ställen där man får ha hund. Nej tack.

Finns en ganska ny sida som heter Hundtipset där det listat ställen där hund är välkommen. Finns mest i gbg just nu men kolla och lägg till grejer där vettja! Här hittar du den!

Jag lägger en kopia på alla ställen jag skrev upp längst ner i detta inlägg!

På samma tema:

2 – hur ska ni bo?

Tält är nice – eller åtminstone att ha någorlunda sovplanering. För hotellen var uppbokade och infon kring om hund tilläts var inte alltid tydlig. Tält är ju gött på så vis att man kan slagga lite var som – men jag hade inte velat tälta varje dag en hel helg. Särskilt inte om jag ska vistas bland folk däremellan. Så någon natt på hotell/vandrarhem är minimum enligt mig hehe

3 – är din hund stadsvan?

Nej, nu menar jag inte miljötränad utan mer att det inte är ett dugg säkert att din hund kommer att uppskatta att vara kopplad och i ”stan” hela dagen. Nu är jag ju lantis så var lite nervös för detta så det är därför jag hojtar.

Jag tänker att särskilt för mig och Gun som är rätt ovana vid sorl och folk så är det extra viktigt att låta hunden (och en själv) vila huvudet ibland. Ta en glass långt från händelserna, eller vila tillsammans i bilen om hunden är trygg där.

Så. Nu över till hur helgen faktiskt var. Planen: roadtrip i österlen hela helgen. Så blev det inte riktigt. Men vi tar det från början. På torsdag morgon stack vi nämligen till Wanås slott och dess skulpturpark.

När man har en murare som sällskap är det lätt hänt att man fastnar vid tegelbyggnader.

Jag blev svinhungrig efter ett tag men det fanns bara ett soppcafe (?) där man kunde välja mellan 2 buljongaktiga soppor. Så blev absolut inte mätt tyvärr. Men restaurangen var bara för bokningar och för fancy för att ha med treåring och hund på så vad ska man göra. Vi drog vidare efter ett bråk om glass. Kommer absolut att åka tillbaka till Wanås obs – så himla nice ställe!!

Vidare mot Åhus för käk och glass. Blev så impad av Gun. Hon är verkligen inte van vid att gå i koppel hela dagar, eller att vistas bland så mycket folk. Eller vara på uteseveringar och konstparker. Men hon skötte sig TOPPEN. Så nöjd. Kanske har hon äntligen landat lite i vem hon är och hennes TUSEN känslor om det…? Kanske.

Men när solen gick ner fick hon springa lös. Jag frågade bonden så skrik inte på mig nu.

Över till det tråkiga:

Barnet somnade inte på kvällen. Han kunde inte. Men från ett-tiden slumrade han, åtminstone fram till klockan 5. Då skrek han bara ”ÅKA HEEEEEM”. Så då åkte vi till slut hem efter världshistoriens sämsta natt. Blir ju ändå ingen bra dag när ingen i familjen sovit och barnet inte vill vara där.

Bara att avbryta. (Dessutom blev både jag och kiddo krassliga mot kvällen så) Som tur är känns det som att det är standard-tänket när man reser med litet barn och unghund. Att man är beredd på att när som helst kunna avbryta och åka hem.

Så ja, detta var ett inlägg om några trevliga saker. Men också om besvikelse över att behöva avbryta. Men att det faktiskt är helt okej, det med. Både att skita i planen man gjort och att bli lite ledsen över det. Syns ju inte alltid på instagram osv men så är det ju

Som utlovat: alla grejer jag skrev upp inför denna roadtrip! Hoppas kunna utvärdera dem en annan gång. Vi hörs snart igen <3 Hej!

OMVÄNT LOCKANDE

Omvänt lockande är att hunden, istället för att kasta sig över godiset (eller göra 43 tricks för att ”testa”, fryser den position den befinner sig i. Mycket smidigt om man (som jag) klickertränat mycket och uppskattar en hund som provar lite själv. För då och då behöver man stadga också – alltså att hunden blir kvar. Och då är omvänt lockande toppen! Om hunden ser det som en kul lek, alltså. Välkommen till en ny video på youtube:

https://youtu.be/x0yLcjlEBcs
omvänt lockande

Och här hittar du min youtubekanal – prenumerera gärna!