KVALITET & KVANTITET

Efter långledighet känner jag ofta att ett tryck släpper. Som att luft man samlat in och upp i axlarna äntligen pyser ut. Jag börjar slappna av, andas ut, ta ny luft. Det är som att förväntningarna som kommer med en långhelg äntligen släpper taget. Förväntningar jag inte ens visste att jag hade förrän nu.

kooiker
kvantitetstid kvalitetstid

När folk är lediga vill vi göra saker. När vi gör saker vill vi visa det. Såklart, man delar ju hellre med sig av roliga aktiviteter än diskberg, snoriga bråk och tristess. Det är inget konstigt med det. Men jag har inget filter. Jag tar in allt och min hjärna sorterar inte. Så under dessa helger blir det helt enkelt mer som tas in.

Och jag tänker, nu i efterhand, på hur mitt liv ser ut. Hur påskhelgen sett ut. Vi har inte pysslat eller rest bort. Vi har mest suttit hemma i trädgården, gått ner till havet någon gång. Ätit bullar i solen ibland, tittat på barbapapa ibland. Städat och skrotat omkring, lyssnat på radio och ibland pausat skrotandet för att dansa lite.

Vi har varit lediga men det har inte inneburit några stordåd. Och jag älskar det.

Det snackas mycket om kvalitetstid. Man ska åka iväg, man ska göra roliga aktiviteter för hela familjen, man ska vara superduperglad och tacksam och jättemycket sams. På kort tid. Mycket kul på lite tid. Och det är ju kul, och det är något jag ser fram emot att göra mer så småningom. Men jag tror (eller intalar mig själv åtminstone) att kvantitetstiden är magin. Alltså allt vanligt lunk, lite kul ibland och lite trist ibland. Lite skratt här, lite utbrott över något världsligt där.

kvantitetstid kvalitetstid

Att bara hänga, som en familj, är rätt gött när man inte har förväntningar på tiden man spenderar. Den får bara vara. Jag tänker allmänt som familj nu, alltså jag och valpen och barnet. Men oavsett om det gäller ens relation med hunden eller barnet så behöver det ju inte vara så stort hela tiden. Man måste inte åka iväg för att umgås med någon av dem. Jag tror att relationen byggs på just det där vanliga. Inte på tävlingar och träningar med gänget, inte med stora aktiviteter. De är bonusar, men det är en så liten procent av all tid.

När jag tänker så, så blir det lättare att hantera allt. Då släpper allt dåligt samvete över att jag inte GÖR tillräckligt mycket. För det är okej. Jag är, vi är. Och vi är tillsammans och har det rätt bra.

LÄR HUNDEN KOMMA TILLBAKA MED LEKSAK

Min valp sticker med leksak. Hon vill ha själv. Eller hon gjorde. Så fort hon fick tag på något så var det HEJDÅ och leka själv. Hon såg inget värde alls i att komma tillbaka med mig. Och även om jag uppskattar hennes otroliga föremålsintresse och leklust så är det ju inte helt oproblematiskt…

Eftersom jag vill jobba med leken som belöning i träningen så blir det ju fel. Om det alltid slutar med besvikelse (från hennes sida när jag tar leksaken, eller från min sida för att hon sticker) så funkar det inte. Vi är på god väg att knäcka denna nöt så jag tänker dela av mig av några erfarenheter längs vägen!

Vad vi provat som inte hjälpte:

Bytesleken. Det vill säga att ha två likadana leksaker som vi skiftas mellan. Här är en film:

Detta var det första jag provade för att få henne att se ett värde i att komma tillbaka. Men det fick inte alls den effekt jag ville. Har modifierat den lite så har fått den att funka nu men som ”ren” byteslek funkar det inte för oss.

Vad vi provat som hjälpte:

Hemma har jag kört beröm och belöning på allt hon plockat upp. Alltså även det hon inte får. Typ barnets strumpor. Då säger jag BRRAAAA och ger henne godis. Så från att ha tänkt ”HAH! JAG HAR EN STRUMPA, BÄST ATT STICKA INNAN NÅN SNOR” så vänder hon sig numera i de flesta fallen mot mig och undrar om vi kan göra något kul istället. Så det ser jag som en väldigt positiv grej!

Jag har begränsat möjligheterna också. Alltså haft så lite som möjligt framme som hon ens kan sno. Och ute – koppel så om hon får fatt i något kan hon inte sticka för långt åtminstone. Och jag har inte tagit något från henne där (om det inte varit farligt såklart) utan hon har fått gå och bära sin skatt.

komma tillbaka med leksak

Jag har även gått från att visa att jag VILL leka med henne, till att vara mer neutral. Liksom, i början så ropade och lockade jag på henne när hon smet. Det har jag slutat med. Jag har helt enkelt bara satt mig ner och skitit helt i det. Detta har jag gjort inomhus! Annars hade hon ju stuckit till Kina typ. Och när hon väl smugit sig fram har jag inte varit så intresserad av själv grejen utan mer av henne. Så har klappat och myst.

Nu har hon börjat komma fram och knuffa på mig för att jag ska leka med henne. Då har jag tagit in handtarget ibland, bara för att se hur det funkar. Och det har faktiskt lett till att hon tycker att det är kul att komma och leka med mig. Så riktigt nice utveckling!

Man kan väl säga att jag tagit bort konkurrensen ”bara”. Här är filmen om detta:

Observera att detta är hur jag gör med min valp. Det kanske inte funkar för din! Som vanligt är det viktigt att lära känna sin hund och dess signaler. Det går inte att copy-pastea sånt här.

PÅSK

Glad påsk, hörrni! Hoppas att ni har lika fint väder som vi och att ni äter svinmycket godis!

Näst sista dagen i min påsk-extravaganza på instagram! Så himla kul har det varit. Om du inte redan följer mig där så hopp in här och gör det, vettja!

Jag älskar instagram men jag älskar bloggen mer. Dessutom är jag lite rädd för att ha kanaler där jag måste ta hänsyn till algoritmer och där jag inte äger mitt innehåll. Det skrämmer mig också med hackers och sånt… Så, jag är SÅ. HIMLA. GLAD. Att ni är ett gäng som är inne här och läser och kommenterar (gör det mer! Det är ju jättekul med respons och interaktion!)

Seriöst, så himla fint. Det snackas ju om ”bloggdöden” och har gjorts i typ 10 år (minst) så det är lite läskigt att satsa på detta, men jag tror verkligen att det är mer hållbart och trevligt i längden.

påskkort hund
påskkort hund
påskkort hund

Nu ska vi njuta av värmen, ha påskäggsjakt och skogsmys hela helgen. Vi hörs imorgon igen! Då blir det video.

Glad påsk (igen)!

RAMAR, REGLER & HUNDTRÄNING

Sedan NÄR är ”ramar och regler” uteslutet för att man jobbar med positiva metoder? Så himla ofta möts jag av förvåning när folk hör att jag visst det har massa regler för hunden. Det finns en nidbild av positiva/mjuka hundtränare, en myt om att total anarki skulle råda i våra hem…

Jag kan bara uttrycka ur mitt perspektiv, och där går ”trevlig hundsyn” verkligen hand i hand med rutiner. Fatta liksom hur mycket rutiner har gjort för mitt eget liv och välmående? Alltså bara grejen med att gå och lägga mig samma tid varje dag har gjort massor. Att ha en läggningsrutin över huvud taget faktiskt. Samma på morgonen. Jag failar mina rutiner då och då och direkt blir det så himla tydligt att jag behöver dem.

ramar regler hund

Samma med mitt barn. Där försöker jag också hålla en tydlig struktur och märker väldigt tydligt negativ skillnad när vi frångår den. Regler likadant, om han ena dagen absolut inte får vrida på spisens rattar och nästa dag så får han, så blir det helt knasigt.

Och precis som att jag inte slår en tidning i barnets huvud när han rattar på spisen, så gör jag inte det med hunden. Med barnet kan jag berätta på svenska och visa något annat. Det kan jag ju inte med hunden, även om det vore skönt hehe

Med hunden får jag ha en mer ordlös plan. Det blir för mycket att skriva om i just detta inlägg, men i vilket fall så kan jag ju inte säga med ord till valpen att ”man får inte gå utanför tomten”. Där får jag istället lära henne var tomtgränsen är, förhindra att hon går utanför och belöna när hon gör rätt. Göra en plan för träningen helt enkelt. Funkar kanon!

Varför inte regler?

Varför skulle jag inte ha regler för mig hund?

Det är ju när de där basreglerna fungerar som man faktiskt kan ha kul med annat? Min kompis som jag reste med när jag var yngre sa ofta att ”struktur och planering ger ytrymme för spontanitet”. Tycker det är så himla bra! (Och nej, vi var inte riktigt så präktiga som det låter med det citatet…)

ramar regler hund
En regel vi har här: hålla sig nära.

Jag tror det ger trygghet att ha ramar. Det är min upplevelse av alla hundar jag tränat och haft själv. Ramar, regler, rutiner. Då får man utrymme till roliga grejer!

Att man har dem är inte dumt, men HUR man gör dem kan vara. Låt oss återgå till exemplet med tomtgränsen: jag hade kunnat skrika och gorma varje gång Gun stack. Och vara irriterad typ jämt. Hon hade förmodligen inte slutat, för det är ju någonting nice på andra sidan (uppenbarligen, eftersom hon vill dit).

Vad tror ni väger tyngst då? Att fortsätta sticka efter det roliga eller att springa till en gormande surkärring?

Nä, gör en plan istället. Vad du väljer att ha för regler är upp till dig. Välj vilka som är viktigast. Eller för all del – skit i att ha regler. Funkar det för dig och din omgivning så kör hårt! Här är inga pekpinnar, bara en vänlig uppmaning om lite nyans i detta snack.

ramar regler hund

VITSIPPOR OCH PRESTATIONSÅNGEST

I helgen blev det läsarrekord här på bloggen. Jag var helt till mig! Antar att det var inlägget om ”barnvänliga hundraser” som gjorde det och jag blev så himla glad att så många ville läsa! Att jag kunde skriva sånt som uppenbarligen engagerade folk så mycket, det gör mig så stolt och glad.

Efter helgen sköljde en våg av prestationsångest över mig. Och jag fick liksom panik över hur jag ska toppa mig själv. Hur jag ska toppa det inlägget. Jag bara satt och stirrade på skärmen.

Efter häng i skogen i måndags, där jag helt kravlöst fotat omgivningarna, och barnet somnat tänkte jag mer på prestationsångest. Hur lätt det är att lamslås av den. Och jag är ju fortfarande mer eller mindre besviken på mig själv för att jag inte kan leverera jämt. Men det får vara. Detta inlägget får vara. För det är det bästa jag kan just nu, när jag varit sjuk i många veckor och inte har mer att ge än dessa ord och foton. Så får det vara.

Jag tror det är jäkligt viktigt, i ett samhälle där det är rimligt att svara ”det är mycket nu” på frågor om hur man mår, att vi stannar upp. Tittar på skiten utifrån. Hur viktigt är det i långa loppet, detta vi tycker att vi borde göra? Vad gör det om några år?

kooiker
kooiker

Vart är jag på väg?

Mitt fokus kommer alltid att ligga på mitt barn. Och om jag är sjuk blir jag sämre på att ta hand om honom. Ja, det låter ju jävligt fint och martyraktigt, men det är inte riktigt så…gulligt. Det handlar bara om att jag är en mycket snällare och bättre morsa när jag ätit, sovit och är frisk. Det är ju inte så konstigt.

Om jag skulle bli allvarligt deprimerad igen så skulle jag inte kunna ta hand om mitt barn. Så måste jag faktiskt bromsa lite när det drar iväg. För jag har lärt mig mina signaler nu och jag vet vart detta leder om jag inte taggar ner. Jag måste se till så att jag inte är deprimerad om ett år. Jag kan faktiskt det, och jag är väl medveten om att ingen väljer att bli deprimerad alltså. Det är bara att jag har gått så satans många år i terapi och lärt mig tusen olika metoder för att hantera känslor att jag litar ganska väl på min förmåga att se mönstren i både känslor och mina beteenden.

Nu: lyssna poddar och äta äta äta. Jag hoppas att ni mår bra!