SPÅRHUNDEN: recension

Inki & Roland Sjösten
1993
Naturia förlag

spårhunden bok

Jag läste ”Spårhunden” förra veckan. Jag är intresserad av spår i allmänhet, som aktivering och som tävlingsgren. Denna bok handlade om det sistnämnda. Nu hade jag en upplaga från -93 så jag vet inte hur mycket som är uppdaterat men det var själva tänket jag var ute efter. 

För det är ju så att hunderiet alltid är i utveckling. Det är otroligt spännande men ibland kan jag känna att jag vill ha bättre koll på förr. När det inte var lika teoretisk, inte ens i böckerna. Det fanns inte så många. Jäklar vad hundböcker det kommer nu jämfört med tio år sedan ens? Ja ja, jag ville alltså läsa något från den tiden. 

spårhunden bok inki roland sjosten

Boken är pedagogisk, både i bild och text. Fokus ligger mycket på informationen om vad spår är och hur man faktiskt tränar det. Men en ganska stor del handlar också om att inte jämföra sig med andra, om att se sin hund som individ. Och det tycker jag var trevligt att läsa! Det finns ju tusen sätt att lära in saker på, både bra och dåliga såklart, och denna bok gav lite olika alternativ på lösningar. 

spårhunden bok

Det här var otroligt kul att läsa!? Inte för att det är goda råd men just för att man aldrig skulle läsa något sådant idag. Att ”en godbit aldrig kan ersätta ett välmenat beröm av vänliga ord och smeksamma klappar”. Tror inte många hundtränare (särskilt de som tävlar) håller med om detta idag. Och jag själv har hittills mött få hundar som väljer beröm och kel över en boll eller köttbullar. 

Jag tyckte att boken gav en hel del bra perspektiv och tips. Jag kommer förmodligen göra mycket annorlunda men känner att jag ändå gillade många av tankarna i grunden! Tror att det kan vara en bra bok att ha att bläddra i när man stöter på problem i träningen! 

spårhunden sjösten

Positivt

Tydliga bilder
Pedagogisk text
Lättläst och lätt att förstå vad exakt man ska göra
Tydliga lösningar och alternativ för olika saker
Att boken tog upp att man ska ta sin tid och se sin hund som individ var också riktigt trevligt att läsa

Negativt

Lite väl gammalmodigt tänk (OBS dock på min gamla upplaga)
För mig som är total nörd är det lätt att ”sålla” bland tipsen, men jag tror det är svårare för en nybörjare inom hunderiet. Jag tyckte inte att man kunde ta tipsen rakt av utan att en hög grad kritik och ifrågasättande krävdes av läsaren. 

Mitt betyg: 3/5

Läser just nu

Jaha, läslovet är slut och jag läste typ inte alls under det. Av uppenbara skäl, kan jag tycka, eftersom mitt barn inte går i skolan (inte jag heller) så har liksom inte ”lov”. Men i alla fall så är ju hösten perfekt för läsning så nu har jag satt tänderna i det!

Jag älskar att läsa. Har varit dåligt med det ett tag nu. Men jag älskar det PUNKT. Saknat det.

Jag brukar läsa tre böcker pararellt, det är lagom för mig. Blir lätt trött på böcker om jag bara läser en åt gången. ADHD, ni vet. Jag liksom tröttnar om jag läser samma sorts språk och ämne för länge åt gången. Kan även vara tvärtom – att jag blir helt insnöad. Behöver bryta av ibland.

spårhunden bok

Jag gillar att ha en bok att lyssna på och två fysiska böcker. En skönlitterär och två fakta-böcker. Just nu är det bara fysiska faktiskt, dessa:

”Gå vilse – en fälthandbok” av Rebecca Solnit
”Djurens känslor” av Per Jensen
”Spårhunden” av Inki & Roland Sjösten (läste ut igår så recension kommer snart. Började läsa en annan hundbok, berättar mer senare)

Länkarna ovan är så kallade affiliatelänkar – vilket betyder att jag får en liten provision om du köper något via dem. Länkarna är utvalda av mig personligen och innehållet i inlägget är inte påverkade av extern part.

Är sjukt taggad på denna. Vi ska läsa den till bokklubben! Beställde den med expressfrakt men tog ändå typ två veckor. Så surt. Men. Nu är den här och jag ska hugga i mig den! På baksidan står ett litet utdrag:

”Att aldrig gå vilse är att inte leva, att inte veta hur man går vilse leder till undergång, och någonstans i det terra incognita som ligger mittemellan finns ett liv där man upptäcker saker”

Spännande va? 

Kommer att hålla er uppdaterade på bokfronten! Hörs imorgon <3

Störst av allt.

Boken som Sandra Beijer recenserat ligger bredvid min säng. Inte påbörjad men fick lust till det nu! Så himla intresserad av skildringarna kring skolan, som Sandra också återger. Känner igen mig så himla mycket. Usch. När jag påminns om den tiden tackar jag högre krafter för att det är förbi nu.

Ann Fernholms ”Smakäventyret” – recension och tankar

Har läst den lilla handbok som ”Smakäventyret” av Ann Fernholm utger sig att vara. Och jag är mer taggad än någonsin på att ge min 7-månaders en riktigt rolig fortsatt resa i smakernas värld!

Jag började egentligen först med ”Det Sötaste Vi Har” men sedan fick jag denna i födelsedagspresent så då pausade jag den förstnämnda och började läsa.

Det är uppfriskande att läsa saker baserade på forskning, till skillnad från åsikter. På mammagruppernas Facebook är det mesta åsikter. De baseras givetvis på något men källor hänvisas inte (såklart, det är ju rätt omständigt) och jag får känslan av att den som kan formulera sig tydligast och mest övertygande vinner oavsett vad den säger. Det är uppfriskande att läsa: ”såhär säger forskningen”. Inte tusen olika råd.

”Jag gav min unge [random mat] och hen blev ju hur bra som helst så då är det inga konstigheter” är ju rätt vanligt att se. Och det är ju bra att ungen blev bra, men det hjälper liksom inte. Man kan inte basera sina åsikter på hur en person gjort. Det är det som är så uppfriskande med ”Smakäventyret”.

Fernholm gör sitt bästa för att vara icke-dömande och positiv och för det mesta lyckas hon. Som med många andra böcker inom kategorin ”såhär ska du göra för att vara en bra förälder” är det dock högt satta förväntningar. Jag menar, man kan sträva efter att bara låta ungen pilla på olika färger, former, smaker, konsistenser, men det är inte alltid det fungerar i praktiken.

Hade jag kört stenhård BLW, som nu är trendigt att förespråka, hade jag varit uppe konstant om nätterna för att hälla i Pippi ersättning. Denna ”metod” (i brist på bättre ord) som innebär att barnet själv ska styra matintroduktionen, utgår från att barnet fortfarande intresserar sig för antingen amning eller flaska. Så är inte fallet med min Pippi. Han kladdade gärna med massa härlig mat men fick för den sakens skull inte i sig tillräckligt mycket för att inte vara vrålhungrig i sömnen sedan. Det var som att han inte insåg det själv och i och med att flaskan ratades fullkomligt blev det att jag fick vara uppe hela nätterna istället.

Jag började med både plock och puré, lurade i honom mat mellan de plockade bitarna. Det var det enda som fungerade. Och man ska göra det som funkar, skriver Fernholm också. Dock är det inte den uppfattning som BLW-förespråkare delar, om man ser till hur det uttrycks i kommentarsfält. Jag har sett hur många som helst bli totalt sågade för att de gett puréer (ännu värre om de inte lagat dem själva) för att det är det enda som fungerar.

Jag kan inte tänka mig något tråkigare än att sitta och titta på en unge som (misslyckas med att) äta massa småbitar mat. Flera gånger per dag. Mardröm! Någon gång då och då, kanske en gång per dag, känns mer rimligt. Men vem fan orkar?

Allt som allt tycker jag att detta var en härlig och lättsam guide i barnmatens värld. Lättläst, bra tips (bland annat angående matstrejker) och snyggt förpackad.

Är väldigt glad att jag läste den! Näringslära är ju nyttigt för alla att kunna och den känns som en tillgänglig variant på ”laga egen barnmat”-träsket. Varför laga speciell mat? Bjud på det du äter!