Mitt barn har två bästisar, och tur för mig så är deras mammor också mina bästisar. Okej, det kan va vi som tvingat barnen på varandra men tyst nu. Grejen är att den ena (kallar henne M) ville återinföra fjolårets halvtradition *trumvirvel* friluftsmåndag! Och vem är jag om inte en total skogstoka?! Nä exakt. (Den andra mamman är tyvärr kroniskt allergisk mot konceptet promenad, men hon har andra fördelar som väl är)
Jag hämtade således barnen efter förskolan och så skaffade vi mellis och drog till skogen! M är hundvakt och hade med sig gulliga labben Harry. En stor, svart unghund på typ ett år. Det enda som skiljer honom från Frasse är intelligensen, Frasse besitter nämligen endast två stackars hjärnceller (en av många anledningar till att jag älskar honom).
Barnen fick tydliga instruktioner om att hålla sig mycket nära oss vuxna så vi kunde agera mänsklig sköld när hundarna flög runt och lekte, busade och tramsade i skogen. Det tog kanske fem minuter innan de ville ha fikapaus – nytt rekord!
Sen tog de min kamera. Vad tryggt det kändes :))) Nä men de är så duktiga och stora nu så man är knappt rädd att de ska kasta saker åt helvete längre, skönt! De fyllde minneskortet med bilder på kottar, oskarpa äppleskruttar och en och annan sko. Men även:
Vilket jävla troll, va. Äckligt glad.
Frasse övar på att ligga uppbunden, det har han fått göra sen han kom till mig eftersom han:
- Snor och maler ner saker en hund ej bör sno och mala ner
- Rymmer
I början skällde han hela tiden men nu har han faktiskt blivit bra på det! Jätteskönt. Han ligger ju inte och sover men är inte på helspänn heller så det är helt klart bra nog!
Sen gick vi vidare och hundarna, som legat och laddat upp en stund, fick busa igen. Mycket nöjda.
När de blev tröttare blev också barnen modigare och vågade släppa punktmarkeringen på våra ben.
O hittade en bra pinne. Den fick Frasse.
Vi spatserade omkring, barnen klättrade på stenar och i jakttorn och hittade roliga saker. Sen gnällde de lite. Sen blev det bra igen. Sen blev det gnälligt. Och sen bra!
Det är… speciellt att gå äventyr med barn alltså. Man kan inte ha höga förväntningar på att kunna förflytta sig. Men fan vad mysigt det är ändå!!!!
Just det, ska kanske säga: hundarna rök ihop en gång, förmodligen för att de var svintrötta, är hormonstinna tonåringar och vi stod helt stilla. Det gick lätt att avbryta och som vanligt låter det mer än vad det är. Men sen var de kopplade ett tag innan vi släppte dem igen. När jag bryter upp hundbråk försöker jag gorma och kasta saker på dem, har funkat hittills. Helst typ en jacka. Man ska aldrig gå in med händerna, det är som att be om att bli biten för de fattar liksom inte. Men ja. Så gör jag iaf! Det behöver inte vara en så big deal egentligen, även om det känns läskigt i stunden.
Man får liksom inte låsa sig på att det blev trist i en minut av 90, tänker jag. Man får ta in hela leken och vad det är för individer man har att göra med. Vissa hundar är långsinta (*host* GUN *host*) medan andra (som de här två puckona) inte är det. Och fram till bråk (och även efter) var de goda vänner och hade skitkul! Shit happens.
En bra dag i skogen, helt klart! Vi han bara trilla innanför dörren innan vi somnade typ. Bästa gänget ❤️