HEJ DÅ 2018

Då var detta år slut också. Herregud. Turbulent.

lilly norfeldt

Några större saker som hände:

  • Var marknadsansvarig på Glädjeklick (alltså ideellt) fram tills beskedet att kedjan upphörde och att det skulle återgå till ursprunget. En liten chock, men jag hämtade mig snabbt. Lärde mig himla massa, både om hundträning och sociala medier, så det är jag väldigt tacksam för.
  • Juni. Som följd bestämde mig för att sluta hålla kurser själv mer. Dels var det otroligt svårt att hitta en bra kursplan och dels är det svårt som liten aktör att hålla tillräckligt många kurser för att det ska bli lönsamt. Sen fick jag också såpass bra kontakt med brukshundklubben att jag inte längre kände för att konkurrera med dem. Så nu samarbetar vi istället!
  • Augusti. Min plan var att använda bloggen och mina andra kanaler för att visa hur jag och Johnny tränade inför lydnadsklass 1, som vi skulle debutera i. Men så dog han den 27e september och allt bara… Jag vet inte. Det blev skit. Jag gick in i en mer eller mindre manisk period och producerade enormt mycket. Och tacka gudarna för det! När skiten väl la sig så var jag så trött att jag inte orkade nästan något. Men. Man lär sig.
  • I oktober började jag jobba på 50% efter att ha hittat en bra förskola till kiddo.
  • I mitten av december tog jag hem valpen som inte alls skulle ha varit en Kooiker om Johnny varit vid liv. Jag hade siktet inställt på valp, visst. Men en holländare. Bara under förutsättning att Johnny skulle vara där. Och när han inte var det mer ändrade jag allt.

Det är var var min största karriärsmässiga framgång:

Först och främst: att jag höll mig kvar. Mycket talade mot det. Bland annat:

Jag har varit mammaledig i 15 månader och är det fortfarande på 50%.

Glädjeklick splittrades.

Johnny dog.

Det är SÅ många faktorer som hade kunnat få mig att skita i detta med hunderiet. Så många utvägar. Men jag har malt på. DET är jag jättestolt över!

lilly norfeldt

Jag började se bloggen som en riktig del i mitt jobb i augusti och det har gått bra. Just nu ligger jag på plats 7 över alla djurbloggar i Sverige (enligt bloggportalen). Och statistiken pekar uppåt hela tiden, så det är kul!

Jag nådde även äntligen 1000 följare instagram – utan att tappa engagemang. Tycker ju att följarsiffran är rätt missvisande… Finns de som har 22k följare men lika många likes/kommentarer per bild som jag, liksom. Men för att sälja in sig väger de siffrorna ändå tungt, så fortsätter jobba där.

Men framför allt hittade jag nog lite mer min ton. Eller, min kärna i det hela. Varför jag gör det.

Jag kickade igång en youtube-kanal och maler på där med. Gick på några månader från ”BLÄÄÄÄÄ ALDRIG ATT JAG SNACKAR I EN KAMERA” till ”YAY! HOPPAS JAG FÅR VARA MED I TV!”

Det här önskar jag att jag hade gjort mer:

Vågat. Framför allt uppröra. Det gör man ju vad man än skriver om i hunderiet men…när jag kommer på mig själv med att måla in mig själv med endera ”å andra sidan” och ”inte alla hundar” och tusen förklaringar istället för att ge lite rakare rör. Jag vill våga lita mer på att mottagaren faktiskt fattar att jag inte menar ALLA hundar med VISSA av sakerna jag skriver. Eller så generaliserande liksom. Men det är svårt. När jag postat i grupper har folk kunnat uppröras tyket i kommentarerna utan att ens ha läst inlägget jag delat… Så. Kanske sluta bry mig om såna då?

lilly norfeldt

NU KÖR VI, 2019

Gott nytt år <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.