Johnny Cash was a Pug (20131206-20180927)

Torsdag 27/9

Vi skulle bara in och få klartecken. Röntga så att allt verkligen läkt helt rätt precis som besöken innan tytt på. Vi var ju på vanligt återbesök för en vecka sedan och allt såg ju lovande ut då. Vi har varit flitiga med tandborstning och medicinering. Allt har känts så hoppfullt. Anmälda till lydnadstävling, jag sade det till och med till veterinären.

Åker till Göteborg med barnet. Har andan i halsen för jag är rädd att narkosen ska ta död på honom. Lägger på instastories att jag inte kan andas. Det enda tänkbara är att det skulle vara narkosen. Aldrig något annat. 

Men så ringer de klockan 11.56 och säger att munnen blivit värre.

Illa, riktigt illa. Johnnys kropp stöter bort det sjuka. Och det är alltså en stor bit av hans käke som är sjuk. Att han stöter bort sitt eget käkben, att det går hål ända upp till nosen. Att det inte fanns några rimliga lösningar. Att det inte finns något att göra. 

Inte mer att göra, inte för hans skull. 

Och jag är så chockad. Mentalt var jag inställd på friskförklarad hund. Det var det enda rimliga. Vi skulle ju starta lydnadsettan och ta hem en valp sen. Visst, det luktade lite i munnen i måndags och då ringde jag in och det skulle ju vara lugnt att vänta till idag eftersom han ändå skulle kollas. För det skulle ju för fan ha läkt nu. Han skulle ju vara frisk nu.

foto: åsa jakobsson

Och så får jag aldrig ha honom här igen. Vad i helvete?

Sådan otrolig sorg. En mörk, trött och tung sorg. Johnny, som gjorde mig till hundnörd. Johnny, som aldrig tog skit – särskilt inte från mig! Som tvingade mig att utvecklas till den hundtränare jag är idag. Inget gratis. Johnny, älskade älskade lilla hund. Sådan oerhörd tacksamhet för allt han lärt mig och all tid vi fick. Men, fy fan för denna sorg. 

Nu har jag ingen hund. Noll. Hur fan gör jag nu? Halva mitt liv är hund. Hund är vad jag behöver, kan, vill. Vem fan är jag nu? Ska jag bara sitta här? Vad fan ska jag göra nu?

2016

När Bulten dog så visste jag att han skulle göra det ganska långt innan. Den sorgen var som en kniv och jag skrek rakt ut. Skrek för det var så jävla orättvist och vidrigt. Johnny tog mig igenom det, jag var tvungen att gå ut med honom och jag återfann glädjen när vi umgicks och tränade. Älskade, lilla hund. Jag tackade dig aldrig men jag vet att du visste. Och jag trodde aldrig att du också skulle tas ifrån mig såhär tätt inpå. Det är för tätt inpå, två hundar på mindre än två år. Hur fan klarar ens hjärta det?

Detta är också orättvist och vidrigt. Men denna sorgen är stilla. Trots att den kom så plötsligt. Antar att jag har vetat men ändå hoppats?

Jag hanterar min sorg genom min kreativitet, så följande video är mest för att jag själv behövde bearbeta sorgen genom att producera den. Men se den som en tribute om du vill. Det är dramatiskt och ledsamt, men det är även två personlighetsdrag hos mig så. 

Hej. 

4 svar på ”Johnny Cash was a Pug (20131206-20180927)”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.