När ingen orkar prata och ingen vill lyssna

Jag vill börja med att varna för att detta inlägg innehåller riktigt känsliga grejer gällande psykisk ohälsa och självmord. Läses på egen risk och snälla sök hjälp om du mår dåligt.

Så här års blir jag alltid dålig, sjuk. Alltså psykiskt då. Jag har massa diagnoser, det har varit illa. Riktigt illa. Men det blir lättare ju äldre jag blir, förmodligen på grund av att jag kan läsa av mina signaler bättre och bättre och sätta in åtgårder därefter. Det pratas massor om att vi ska snacka mer om psykisk ohälsa och jag skulle vilja ge mitt perspektiv på detta.

Alltid när någon känd person dör på grund av självmord så kommer dessa uppmaningar. ”Vi måste prata om psykisk ohälsa!”. Så även nu. Jag har inte orkat skriva något, för detta är inte min sorg att skriva om. Men jag kan skriva om reaktionen. Alltså, den om att vi ska snacka mer.

Vi kan säga hur mycket som helst att vi ska ”prata om psykisk ohälsa”.

Alla säger att vi ska snacka, dela med oss av både ljusa och mörka stunder. Och det ska vi såklart. Och jag tycker att vi faktisk får det. Det känns som att det numera är helt okej att berätta om ångset och depp på sociala medier.

Problemet, enligt mig personligen alltså, är två saker:

  1. Att det är skillnad på att må lite kass, ha en dålig dag eller vara ledsen eller i sorg – och att faktiskt må så jävla kass att man vill dö.
  2. Det andra är att ingen (vad jag vet) vill prata om det där mörkaste. Och ingen vill heller nog lyssna. Det är för mörkt. Och det spelar ju fan ingen roll om folk snackar om det inte finns en mottagare.

Vill vi bara ha tillrättalagt och glatt? Ja, kanske. Möjligtvis med inslag av söndagsångest. På sin höjd. För det mörker som krävs för att man faktiskt ska avsluta sitt liv är inte sexig eller instagramvänlig. Den läks inte av en kopp té och ”self care” och inspirerande citat. Det där jävla mörkret är så mörkt så det äter och river inifrån och du vill skrika men du kan inte för det finns ingen luft. Du kvävs både utifrån och inifrån och någon sliter ditt hjärta ner i magen och hela du är tom men det känns som du ska spricka.

lilly norfeldt
Här mådde jag som sämst. Tror jag postade denna bilden med en glad text om sommaren.

Hur fan skulle man orka skriva om det när man är i det? Och vad ska läsaren göra? Alltså, det är ju allvarliga grejer detta. Om jag skulle läsa att någon jag följer mår så dåligt att den håller på att dö hade jag ju fått panik.

Det där jävla mörkret är inte dekadent dans i glitterklänning på en bar. Inget hångel i regnet, inget sjungande stående på ett bord. Ingenting vackert. Det är bara mörker. Att inte orka äta, att inte orka duscha och därmed lukta ångest, svett, fimp. Att ta mediciner dag in och dag ut och ändå vilja dö. Hata allt men mest av allt sig själv.

Kan inte tänka mig att svara det när någon undrar ”hur jag mår”. Okej? Inte heller skriva det på instagram eller här.

För fem år sedan försökte jag ta livet av mig.

Ironiskt att den årsdagen inträffar nu, i samband med alla dessa tankar och händelser? Nåväl.

Jag är glad att jag överlevde. Nu. Men jag var det faktiskt inte på flera år efter. Och jag kände mig misslyckad och svag och hemsk.

Idag, fem år senare, är jag jävligt tacksam att jag inte lyckades ta död på mig själv. Men det har krävts jobb för att komma hit. Svinjobbigt jobb och terapi och mediciner och behandling. Värt det, ja. Lätt, nej. Och inget som sociala medier gjort. Jag hade aldrig pallat att skriva om detta då, när jag var i det. För det är för jobbigt. Både för mig men också för mottagaren.

”Skratt är bästa medicinen”…. FÖRUTOM riktig jävla vård och förmodligen psykofarmaka…

Detta är ingenting en jäkla promenad och doftljus kommer att hjälpa mot. Det finns vård att få och man får kämpa för att få den. Du som läser detta och mår fint: Kämpa åt någon. Hjälp någon få vård. Kriga åt de som inte orkar. Det är vad vi kan göra. Vård, stöttning av de som är nära.

Du som läser detta och mår skit: sök hjälp. Av vården eller av någon som kan söka åt dig. Det finns ett liv och det är värt att leva.

Och som sagt: klart vi ska ha mer nyans i våra samtal på sociala medier. Klart man ska berätta om man är lite deppig om man vill det. Men min uppfattning är att det är för mycket att begära att de som mår SÅ riktigt jävla pissdåligt ska ”börja prata om det”. Och inte det som behövs.

6 Comments

  1. La Linda 28 april, 2019 at 23:36

    TACK för det här inlägget!! Det är precis det här jag menar när jag säger att vi måste prata om det. Jag säger inte att den som mår SKIT ska prata om det på sociala medier. Men jag hoppas att det faktum att du skriver detta och att vi pratat om Angeliqa gör att någon som mår SKIT vågar säga det till någon alls. Att man inte skäms eller känner sig jobbig eller allt det som stoppar en utan att man vågar be om hjälp. Var som helst.

    <3

    Reply
    1. Lilly - hundtränare 29 april, 2019 at 06:36

      Jag tycker att du gör det så himla bra, Linda. Alltså normaliserar och gör skillnad. Tror inte att det är en slump att jag kan skriva detta nu, när jag följt dig och andra asfina personer ett tag <3

      Reply
  2. Corinne Grönholm 29 april, 2019 at 07:54

    Vet inte vad jag egentligen ska säga men vill skriva något. Visa att jag tycker det är så stort att du vågar och vill skriva detta. Jag hoppas det hjälper någon därute som behöver det som mest <3 Stor kram åt dig!

    Reply
    1. Lilly Norfeldt 29 april, 2019 at 08:28

      Det är så kluriga grejer, så fattar. Men är väldigt glad att du tycker att det var stort! Tack <3 Kram!

      Reply
  3. Tess 29 april, 2019 at 13:42

    Så jäkla bra skrivet. Jag tycker också att det är otroligt viktigt att vi börjar prata om hur vi mår, men inte för att någon ska känna att de måste vända ut och in på sitt mörkaste när det är som värst utan för att normalisera psykisk ohälsa och kanske någonstans uppmuntra de som mår värst att söka hjälp. Stor kram

    Reply
    1. Lilly Norfeldt 29 april, 2019 at 20:06

      Tack, Tess! Betyder massor att du fattar vad jag menar. Är så svårt att skriva om! Kram <3

      Reply

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.