NÄR JAG BODDE I PARIS

Jag befinner mig i skrivande stund i Paris. Det är nästan 6 år sedan jag flyttade härifrån. Det är konstigt att vara tillbaka. Kul, såklart, för jag älskar ju denna staden. Annars hade jag aldrig flyttat hit liksom. Men så himla mycket minnen. När jag fick detta i julklapp av min pojkvän så blev jag jätteglad och jätterädd på samma gång.

Jag har bott i Paris i två omgångar. Första när jag var 17. Då gick jag andra året på gymnasiet här, det fanns en svensk del i en fransk skola. Jag kunde ingen franska och kände ingen. Men det gick bra. Jag var en jävligt störig tonåring men högpresterande i skolan. Bodde i världens finaste värdfamilj som jag fortfarande har kontakt med. Ska förhoppningsvis träffa dem imorgon!

Jättesmal och jättearg alltid.

Jag var så himla arg hela tiden. Från högstadiet hade jag en veckovis uppdaterad ”hatlista” med saker som jag för tillfället hatade. Tror att emos och ägg var i toppen nästan jämt. Jag var ju poppare och tyckte att det var VIDRIGT att folk inte kunde se skillnad på en panda och ett emo. Och ägg var äckligt… Tydligen.

Det sjuka är att Petter sa, efter att vi strosat omkring i några timmar här, att jag var arg. Och jag bara ”???”. Men sen insåg jag att jag faktiskt hållit monolog om hur töntigt det var med elektriska sparkcyklar i typ tio minuter. Och ja, tydligt att jag var allmänt arg. Sjukt, ändå. Gick rakt tillbaka till det.

Tror det är att det är så mycket folk och ljud och intryck i allmänhet. Efter lunch sov jag några timmar. Det har jag inte gjort på evigheter. Jag vet ju sedan innan att jag mår bra av att bo på landet, där det inte är så mycket intryck. Men jag har inte upplevt den skillnaden så tydligt innan. Nåväl.


Andra omgången jag bodde här var efter studenten. Jag kom in på amerikanska universitetet. Kunde fortfarande inte särskilt mycket franska men lärde mig. Visste inte vad jag ville läsa men kom som en slump in på konst och litteratur. Så fortsatte med det.

Sen firade jag att bli 21 år genom att slå ut mina 4 framtänder.

Firade 22 och åkte hem. Bilder nedan är från min 22årsdag. Dagen efter åkte jag tillbaka till Sverige och har inte kommit tillbaka förrän nu. Var trött. Hade högsta betyg i nästan allt och hade festat 5-6 dagar i veckan i nästan 2 år.

När jag kom tillbaka till Sverige fanns inte mycket kvar. Jag var helt paj rätt länge innan jag orkade försöka må bra.


Jag bodde i Marais. Min balkong och min trappuppgång (7 våningar, 0 hiss) på bilderna som följer. Och mitt gäng. Mitt fina gäng, ändå. Saknar dem. De flesta i gänget tycker att jag har blivit skittråkig nu. Och jag fattar det. Jag hade h.a.t.a.t mig själv om jag fortfarande var 21. Konstig mening. Men ni fattar?

Nu är jag i alla fall här igen. Jag kanske rapporterar om jag får en kris igen eller något. Nu ska jag försöka se denna stad med nya ögon. Kanske återväcka den förälskelse som en gång fick mig att flytta hit. Kanske vända känslan av ont i magen till något annat. Kanske inte låta den göra mig så arg. Det är ändå över fem år sedan.

Kanske är det dags.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.