TORMARPA LILLY TORMARPA LILLY

Jag vill förklara mig. Jag vet inte varför. Kanske är jag bara såpass självupptagen. Men jag vill förklara varför jag plötsligt raserat de murar jag tidigare höll så hårt i. Jag vill berätta om varför jag berättar.

Jag har varit aktiv på *internet* i många år, även i egenskap av hundtränare. Men jag har aldrig berättat. Och när jag började blogga i september så var det just på grund av att jag tyckte att hundvärlden var så…hundig. Att det inte fanns utrymme för någonting annat.

Och de flesta är ju inte enbart hundfolk. Vi är ju mer än så. Och jag kände så väldigt länge, egentligen sedan dagen jag skaffade hund, att jag ville ha mer. Mer än bara hundigheten. Jag skriver denna blogg som vore den till mig själv i början av mitt hundägarskap, på många sätt. Och jag tänkte att om ingen annan gör det så får jag väl göra det själv.

Jag har försökt lyfta lite på locket till olika ”dåliga” saker med mig. jag skriver ”dåliga” för att jag menar mänskliga. Misstag jag gjort, hur jag mår, saker i min historia som inte är smarta. Det är mänskligt och jag känner så himla starkt att jag måste äga den delen av mitt liv. Dessutom tror jag, kanske något naivt, att jag kan göra hundvärlden (åtminstone online) till en lite mer tillåtande plats.

Det kommer ändå alltid snackas.

För jag insåg för ett tag sedan att de som vill snacka skit kommer att göra det ändå. Det finns alltid misstag eller skitsaker att klanka ner på. Hunden kan vara för tjock eller så kan personen ha fel koppel eller ge fel foder eller träna fel.

Och så får det vara men det enda, det lilla, jag kan göra är att skapa min lilla bubbla där man kan vara snäll. Där det finns utrymme.

Så nu gör jag det. Och de som vill snacka kan ju göra det. Jag har åtminstone korten öppna på bordet nu.

Nu är det fredag, det luktar vår och jag städar med gulsåpa. Livet är rätt jobbigt för mig just nu. Det är så varje vår men ju fler jag går igenom desto mer kan jag lita på att det går över. Det är skönt att känna så. Och jag har mitt barn och min Gun och det kommer att bli bra.

Hoppas att ni har en fin helg! Vi hörs imorgon igen.

Jag hade en rottweiler en gång i tiden. För två år sedan fick han somna in och jag vet att många fortfarande undrar vad som hände. Jag vet också att det gärna spekuleras om saker och ting. Jag har inte orkar skriva ett skit om detta än. Men nu är jag väl redo. Eller tvungen. Jag gör det nu i alla fall. Varning för lång historia.

Bulten kom till mig i slutet av april 2015. Då hade jag en mops sedan innan och ville ha mer att jobba med. Mopsen var min första hund och jag var helt ny i hundvärlden men kände mig hemma. Jag hade blivit lovad en liten ”jävuls”-valp (på det bra sättet) – mycket motor, kamp och power. Jag hade sikte på IPO (en relativt tuff hundsport) och denna valp skulle passa alldeles ypperligt, fick jag beskrivet. ”Första året kommer att bli ett helvete”, sa de och jag skrattade gott. Det var precis vad jag ville ha. Asjobbiga valpar blir ofta bra sen.

Hem kom en otroligt mesig liten nallebjörn som inte ens ville kampa. Han visste inte ens hur man gjorde. Bara tittade med huvudet på sned och viftade på svansen. Han var bara trött, glad och snäll. Och jag föll pladask. Rakt in i hjärtat, pang.

(Jag fick senare veta att de sagt till andra som tog valp ur den kullen, att det var en ”sällskapskull”. Familje-rottisar.)

När Bulten var lite ungefär ett och ett halvt år så började han pipa när han lade sig ner. Jag märkte det första gången när jag stod i köket och han skulle tigga en ostbit. Vi brukade träna lite med frukosten och han bjöd på olika beteenden. Sitt, stå, snurra. Och så ligg – pip. Och jag tänkte att vad fan… Han jag lyckats få fram gnäll hos honom nu. Som en schäfer innan träning. Så himla konstigt. Men sen var det inte så mycket mer med det.

Förrän vi skulle till bilen och han pep till när han hoppade in. Pyttelitet pip, hördes knappt. Men det var där. Och jag förstod att han hade ont. Han hade säkert haft det innan med, för det skulle mycket till för att han skulle visa smärta för mig.

Jag anpassade. Lyfte honom in i bilen (han vägde nästan 40 kilo) och sa inte ”ligg” mer. Jag åkte till veterinären, de hittade inget. Åkte till nästa, inget där heller. Bulten blev sämre och sämre och sämre. Förändrades.

Från att ha varit världens snällaste och gladaste som tog världen med en klackspark och leende blev han på spänn. Misstänksam. Från att alltid vilja vara vid min sida och inte bry sig om någonting annat började han reagera med ilska mot saker vi mötte på promenaden.

Mamma, som var hundvakt då och då hela hans liv, var förvånad. Hon hade alltid känt sig så trygg med en ”stor och otroligt lydig hund” vid sin sida när hon gick i bostadsområdet. Hon berättade att hon börjat ta omvägar för hon inte visste hur han skulle reagera och om han skulle lyckas slita sig loss. Han var ju stor och stark.

Jag hörde även av mig till uppfödaren. De sa alltid samma sak: ge honom mer mat. Bulten var allergisk mot nästan allt utom hypoallergent specialfoder för 1100 kr säcken. Han åt en liter på morgonen och en liter på kvällen men hade svårt att gå upp i vikt. Och hos alla träningskompisar, alla veterinärer och specialister vi någonsin gått till fick jag bara höra hur fantastiskt det var att se en rottweiler som var i bra form. ”Ingen överviktig belgian blue-hybrid som i utställningsringen”.

Bulten började svara upp mot min andra hund, mopsen Johnny. Mopsen hade alltid varit herren på täppan hemma. Styrt och ställt. Bulten hade alltid bara älskat Johnny och låtit honom hålla på. Plötsligt svarade han upp när Johnny kaxade och helvete, vad bråk det blev.

Jag fortsatte utreda Bulten hos veterinärer och specialister under all denna tid. Ingen hittade något. L7S1 (ryggdiagnos) misstänktes men kunde inte konstateras. Han blev friskförklarad men aldrig bättre. Bara sämre. Han fick smärtstillande tabletter men de fick hela hans mage att blöda och allergin att blomma. Han bajsade blod och kräktes av alla tabletter så det gick inte.

I oktober 2016 blev jag gravid men jag fortsatte ändå leta fel och prova behandlingar. Jag gick mest promenader och aktiverade så gott jag kunde men hade själv rätt ond foglossning. Undvek hundmöten och allt som kunde trigga honom. Koppelvila var inte något som skulle kunna vara konstant för en hund som Bulten. Han behövde röra sig. ”Sportweiler”, kallade vissa honom. Han blev värre och värre hela tiden.

I januari bet Bulten en liten bebis som låg och sov. Han nosade lilla bebisen och allt gick så fort och som vi tolkade det kom han åt bebisens hand bara lite, inte med något agg eller så. Men tillräckligt för blod och panik från mig och mamman. Såklart. Vad i helvete, liksom!?

Men det tog ändå några månader innan jag orkade överväga avlivning. Jag funderade på omplacering men kom fram till att det inte skulle gå. Jag kunde inte lita på honom längre, inte hos någon annan heller. För att inte tala om hur svårt det skulle vara att hitta ny ägare till en superallergisk, sjuk och faktiskt stundtals arg rottweiler.

Jag skrev till uppfödaren igen. Fick samma svar. ”Öka maten till det dubbla”.

Den 24 april 2017 fick Bulten somna in. Min bästa vän. Min once in a lifetime-hund. Min stjärna, följeslagare, vapendragare. Min Bulten. Och jag kan fortfarande behöva stanna bilen och köra till sidan för att jag påminns om honom och då börjar jag gråta. Jag grät varje dag i säkert ett år. Min son föddes i slutet av juli 2017 och jag grät över Bulten. Saknade Bulten. Saknar honom. Fortfarande är jag helt knäckt.

Och jag vet dessutom att uppfödaren baktalat mig. Jag fick samtal från andra som köpt hund av dem. Som undrade om det var sant att jag avlivat en helt frisk hund för att jag blev gravid. Jag vet inte hur man kan sprida sådana rykten, men det är vad jag förstått att de gjort och fortfarande gör.

Jag kan visa mina veterinärräkningar. Och utredningarna. Det ändrar nog inte på något. Inte för dem. Och verkligen inte för mig. Allt jag ville var att Bulten skulle vara kvar och må bra. Det kunde han inte. Det fanns ingen annan väg och jag kommer aldrig att släppa det.

Det är alltid han. Det var alltid han och jag. Och jag fick inte ha honom kvar.

Men nu har jag åtminstone fått berätta min sida.

Min hjärna är tom. I ivern att aktivera hund och barn har jag glömt min egen hjärna. Började läsa, tappade tiden. Försöker bryta mönstret. Avsätta tid till mig själv och min kreativitet.

Jag känner prestationsångest och jag känner mig som en bluff. En bluff för att jag ständigt försvarar sociala medier när de ”baktalas” som orsaken till all ondska i världen. För ja, det finns problem. Men det finns också så många möjligheter. Men det är inte det jag skulle skriva nu.

Jag skulle skriva att jag känner mig som en bluff eftersom jag bevisligen blir påverkad åt det negativa hållet även jag. Av att se folk som gör så fina grejer med sina hundar. Eller barn. Av att se valpar som kan så himla mycket som Gun inte kan. Av att tänka att mina inlägg här och på youtube och på instagram måste GE hela tiden.

Jag vill ge. Jag vill bjussa. Men för tillfället känns det som att jag inte har ett skit att bjussa på. Jag känner mig som en bluff för jag vet inte ens vad jag ska filma. Men jag gör det ändå. Känslan är kvar men jag får i alla fall gjort mitt skit. Det är bra.

Men jag måste bryta mönstret. Jag måste känna att jag bidrar igen. Inte bara får gjort det jag ska. Jag vill känna vilja och glädje till skapandet igen. Jag vill vara glad. Jag är så frustrerad över att jag inte är glad för jag har så mycket att glädjas åt.

Jag leker med tanken att pausa alla intryck ett tag. Sluta producera inlägg som reaktion på vad jag sett och läst. Börja gå tillbaka till kärnan. Sluta titta på vad andra gör. Producera utifrån mig själv. Kanske bara titta på saker från andra områden, typ vetenskap. Kanske konst. Det kan vara ett alternativ.

Men jag känner mig lite vilse nu. I dag eller imorgon ska jag till Varberg på konstmarknad. Det ser jag fram emot. Kanske tar jag fina bilder som jag kan visa här sen. Kanske inte.

Men bryta mönstret av grå slentrian måste jag. Hitta kreativiteten igen.