SÅ MÅNGA ÅSIKTER, SÅ LITE TID

Fattar att det är sjukt frustrerande att få olika råd om sin hund hela tiden. Det är samma grej när man blir förälder – man fullkomligt bombarderas med ”svar” på frågor man inte ens ställt. Och ställer man en fråga får man olika svar beroende på vem man frågar.⁣

goda dåliga råd hund

Hundvärlden är ju lite sån, alla har en jävla massa åsikter och vissa pratar högre och oftare än andra. Det är svårt att navigera bland goda och dåliga råd.

Jag tror det är ofrånkomligt, på ett vis. Alla vill berätta om hur de lyckats och om vad de anser är rätt och fel. Jag tror inte att det går att ändra på så himla lätt. Det jag tror går att ändra på är en själv. Ens egen inställning. Förmodligen är den enda lösningen att hitta sig själv i det hela. Lära känna sin hund och hur den funkar. Och lära känna sig själv som hundägare – hur vill man vara? Jag tänker att man får hitta mark man gillar att stå på. Sitt hjärta i det hela. Principer. Och det tar ju tid!⁣

goda dåliga råd hund

Gudarna ska veta att jag gjort många fel, och fortfarande går jag i fällor ibland. Men jag blir bättre och bättre på att identifiera min mark. Fattar ni? Man måste fråga sig själv vad för person man vill vara för sin hund. Jag brukar tänka att om jag skulle råka återfödas eller förvandlas till hund en dag – var skulle jag vilja bo då? Hos en sån som mig själv? Det är först då jag kan känna att jag vet vem jag ska lyssna på. Och vems råd jag kan avfärda som trams. Man får prova sig fram tills man hittar hem.⁣

Glad fredag!

EN CHOCKERANDE VALBORG

…Och då menar jag bokstavligen. Valpen gick in i ett elstängsel. Fy fan vad hon skrek, stackaren! Och jag tänker nu berätta hur jag gjorde för att det inte skulle ”sitta i”. Notera nu att detta är min valp, inte din, och du vet bäst vad som funkar för din hund. Jag delar med mig av hur jag gjorde i denna situationen och det är inte säkert att det går att applicera på någon annan/annans situation. Jag reagerade dessutom mycket på instinkt eftersom det gick fort.

hund elstängsel

Direkt efter hon gick in i elstängslet

Här var det ren instinkt, direkt när hon gått på stängslet så skrek hon rakt ut och försökte fly. Jag satte mig ner på marken och lugnade henne med rösten. Pratade lugnt och klappade. Kändes som 500 år men var kanske 10 sekunder, sedan kände jag att hon släppt en del av chocken, faktiskt. Två signaler som jag i efterhand insett fick mig att känna så:

  • Hon skakade på sig
  • Nosande i marken och på min hand

Båda dessa saker är så kallade ”lugna signaler” som hundar gör när de är stressade för att lugna ner sig själva eller den de kommunicerar med. Jag tänkte inte på det då men efteråt insåg jag att detta bidrog till att jag kände mig redo för nästa steg:

valborg hund elstängsel

Minutrarna efter elchocken

Så efter några sekunder av skak och nosande så reste jag mig och gick ännu längre från staketet, med siktet inställt på öppnare vyer (åkrarna). Hon nosade men var helt med på att vi gick tillsammans och det kändes som att hon släppte chocken ännu mer. Efter kanske 20 meter vände vi och gick tillbaka. Stängslet på ena sidan, brasan och folk på andra och hon sökte sig mest till mig. Hon var väldigt spänd, särskilt i ryggen, men jag tyckte nästan att jag kunde se spänningarna lösas upp ju mer vi gick.

Jag styrde mot bilen och sa inte någonting. Bara berömde lite lugnt när hon gjorde lugna saker, som att slicka sig om nosen, lukta på marken och skaka på sig. I bilen låg hennes middag (torrfoder) så jag fyllde fickorna med det, tog ett köttben och gick tillbaka. Lät det ta lång tid innan vi kom fram igen.

Här gjorde jag verkligen en avvägning på om vi skulle åka hem istället. Men jag kände till sist att jo, hon kunde gå tillbaka. Hon hade släppt det såpass mycket. Så – igen, man får bedöma sin egen hund. Hade Gun, vid bilen, fortfarande varit jättespänd eller haft svansen mellan benen eller reagerat ovanligt stark på saker hade det varit en annan femma.

elstängsel hund

Resten av kvällen fick hon leta godis i gräset och jag satt på filten med henne. Klappade mjukt och snackade både med henne och med andra. Hon var spänd och rädd (alltså hade kanske 10% kvar om man kan säga så) men hon är också i spökåldern (som jag skrivit om här) och allmänt stissig bland folk så svårt att säga.

När vi kom hem igen så sov hon och vaknade som sig själv. Helt knäpp och rolig och skitsnabb, alltså. Så det känns helt okej nu!

Gun är rent allmänt rätt ängslig och känslig så vi jobbar dagligen med hennes självförtroende. Klättra på grejer, leta mat och leka tillsammans ingår i rutinerna liksom. Kommer såklart att fortsätta med det!

hund elstängsel

Några ord om att trösta en rädd hund

Det finns ingen anledning att inte trösta en hund som är rädd. Precis som när jag själv blir rädd för något vill jag bli bekräftad. Men! Det är ju skillnad på att trösta och att trösta. Det är skillnad på att uttrycka ”jag ser att du blev rädd, det är okej och jag finns här” och att uttrycka ”herregud lilla vännen är livet svinhemskt nu” (man kan ju stissa upp en hund om man själv blir helt stissig men det är inte samma). Fattar ni? Om hunden blir så rädd att det krävs att man tar upp i famnen och tröstar MASSOR för att den ska släppa det så för all del – gör det.

Detta är inte ”min åsikt” utan faktiskt väl understött av studier som gjorts. Här finns en video om det. Och här är en artikel som sammanfattar bra.

Notera nu att du måste känna din hund bäst. Att stissa upp dig är säkert inte bra, men precis som att du inte kan hjälpa det så kan inte din hund hjälpa att den blir rädd. Du måste vara en bra matte/husse och vägleda din hund genom rädslan på det sätt som fungerar. Att ignorera din skrämda bästis är inte sjysst eller hjälpsamt. Så bekräfta för hunden att du finns där. Att du är att lita på. Då kommer den förmodligen även (förhoppningsvis) söka sig till dig om den blir rädd i framtiden. Och det är ju bra! Logiskt.

hund rädd elstängsel

Sök upp en hundpsykolog via Sveriges Hundföretagare om du behöver vägledning. Och jobba alltid på relationen.

Hoppas att ni slipper elchocker helt, såklart! Nu kör vi vidare på kul och lek och finfin relation. Kram!

När ingen orkar prata och ingen vill lyssna

Jag vill börja med att varna för att detta inlägg innehåller riktigt känsliga grejer gällande psykisk ohälsa och självmord. Läses på egen risk och snälla sök hjälp om du mår dåligt.

Så här års blir jag alltid dålig, sjuk. Alltså psykiskt då. Jag har massa diagnoser, det har varit illa. Riktigt illa. Men det blir lättare ju äldre jag blir, förmodligen på grund av att jag kan läsa av mina signaler bättre och bättre och sätta in åtgårder därefter. Det pratas massor om att vi ska snacka mer om psykisk ohälsa och jag skulle vilja ge mitt perspektiv på detta.

Alltid när någon känd person dör på grund av självmord så kommer dessa uppmaningar. ”Vi måste prata om psykisk ohälsa!”. Så även nu. Jag har inte orkat skriva något, för detta är inte min sorg att skriva om. Men jag kan skriva om reaktionen. Alltså, den om att vi ska snacka mer.

Vi kan säga hur mycket som helst att vi ska ”prata om psykisk ohälsa”.

Alla säger att vi ska snacka, dela med oss av både ljusa och mörka stunder. Och det ska vi såklart. Och jag tycker att vi faktisk får det. Det känns som att det numera är helt okej att berätta om ångset och depp på sociala medier.

Problemet, enligt mig personligen alltså, är två saker:

  1. Att det är skillnad på att må lite kass, ha en dålig dag eller vara ledsen eller i sorg – och att faktiskt må så jävla kass att man vill dö.
  2. Det andra är att ingen (vad jag vet) vill prata om det där mörkaste. Och ingen vill heller nog lyssna. Det är för mörkt. Och det spelar ju fan ingen roll om folk snackar om det inte finns en mottagare.

Vill vi bara ha tillrättalagt och glatt? Ja, kanske. Möjligtvis med inslag av söndagsångest. På sin höjd. För det mörker som krävs för att man faktiskt ska avsluta sitt liv är inte sexig eller instagramvänlig. Den läks inte av en kopp té och ”self care” och inspirerande citat. Det där jävla mörkret är så mörkt så det äter och river inifrån och du vill skrika men du kan inte för det finns ingen luft. Du kvävs både utifrån och inifrån och någon sliter ditt hjärta ner i magen och hela du är tom men det känns som du ska spricka.

lilly norfeldt
Här mådde jag som sämst. Tror jag postade denna bilden med en glad text om sommaren.

Hur fan skulle man orka skriva om det när man är i det? Och vad ska läsaren göra? Alltså, det är ju allvarliga grejer detta. Om jag skulle läsa att någon jag följer mår så dåligt att den håller på att dö hade jag ju fått panik.

Det där jävla mörkret är inte dekadent dans i glitterklänning på en bar. Inget hångel i regnet, inget sjungande stående på ett bord. Ingenting vackert. Det är bara mörker. Att inte orka äta, att inte orka duscha och därmed lukta ångest, svett, fimp. Att ta mediciner dag in och dag ut och ändå vilja dö. Hata allt men mest av allt sig själv.

Kan inte tänka mig att svara det när någon undrar ”hur jag mår”. Okej? Inte heller skriva det på instagram eller här.

För fem år sedan försökte jag ta livet av mig.

Ironiskt att den årsdagen inträffar nu, i samband med alla dessa tankar och händelser? Nåväl.

Jag är glad att jag överlevde. Nu. Men jag var det faktiskt inte på flera år efter. Och jag kände mig misslyckad och svag och hemsk.

Idag, fem år senare, är jag jävligt tacksam att jag inte lyckades ta död på mig själv. Men det har krävts jobb för att komma hit. Svinjobbigt jobb och terapi och mediciner och behandling. Värt det, ja. Lätt, nej. Och inget som sociala medier gjort. Jag hade aldrig pallat att skriva om detta då, när jag var i det. För det är för jobbigt. Både för mig men också för mottagaren.

”Skratt är bästa medicinen”…. FÖRUTOM riktig jävla vård och förmodligen psykofarmaka…

Detta är ingenting en jäkla promenad och doftljus kommer att hjälpa mot. Det finns vård att få och man får kämpa för att få den. Du som läser detta och mår fint: Kämpa åt någon. Hjälp någon få vård. Kriga åt de som inte orkar. Det är vad vi kan göra. Vård, stöttning av de som är nära.

Du som läser detta och mår skit: sök hjälp. Av vården eller av någon som kan söka åt dig. Det finns ett liv och det är värt att leva.

Och som sagt: klart vi ska ha mer nyans i våra samtal på sociala medier. Klart man ska berätta om man är lite deppig om man vill det. Men min uppfattning är att det är för mycket att begära att de som mår SÅ riktigt jävla pissdåligt ska ”börja prata om det”. Och inte det som behövs.

TROTSÅLDER HOS VALPEN?

Valpen är nu lite över 6 månader och har börjat med lite olika, mer eller mindre frustrerande, beteenden. Till exempel att stå och stirra på mig istället för att springa hit när jag kallar på henne. Detta brukar man kalla trots och det är ju rätt vanligt i denna ålder.

valp trotsålder

Även barnet har plötsligt ”glömt” att man inte får hoppa i soffan, springa när man äter och slå på mamma. Så det är ju samma där – folk snackar trotsålder. Men jag tänker ju att det är uttryck för något annat. Nu är jag inget föräldraproffs så tänker inte försöka förklara detta så himla mycket. Men tänker i alla fall att barnet gör så av andra anledningar än för att jävlas. Och att jag får hitta andra sätt att lösa behoven han ger uttryck för. Kanske uppmärksamhet eller självständighet. Får testa mig fram där.

valp trotsålder
Klappa fint minns han.

Men hundar känner jag mig mer haj på. Och där tänker jag att ja, hon behöver väl något då. Hon gör inte som hon gör för att jävlas. Hon har kanske ett större behov av självständighet. Eller så har jag halkat efter i hennes utveckling på något vis. Men hon gör inte så för att jävlas, hundar har liksom inte den ”funktionen”.

valp trotsålder

Sen tycker jag att det är extremt frustrerande med folk som förklarar sånt här, för det hjälper ungefär noll procent när man håller på att flippa. Alltså, när man typ redan har slitit håret och bara ”Gud, detta trots” och någon svarar ”well, trots finns inte såatteh :))”. Då blir jag fan trött.

Men, jag tänker ändå såhär – nej, trots kanske inte ”finns”, men den kan kännas. Okej? Det känns ju svinjobbigt när saker hunden eller barnet KAN helt plötsligt inte händer längre. Så här kommer några tips:

  • Beteenden som jag upplever irriterande är uttryck för något annat. Jag får testa mig fram till vad behovet bakom är. Ex:
  • Om det är självständighet som behövs så kan jag göra nosarbete så som sök, spår eller uppletande. Nosework och sånt. Det är hundar bättre på än människor och då kan det behovet av självständighet fyllas lite.
  • Långlina på. Alltså mer frihet men ingen risk för rymningar.

Fattar du hur jag menar? Istället för att flippa på att Gun inte vill komma tillbaka så får jag se varför hon inte vill det. Ibland är det så enkelt som att vi inte har tränat tillräckligt. Ibland är det ett uttryck för något annat. Då får man försöka fixa det.

PASSIVITETSTRÄNING MED VALPEN

Passivitetsträning är viktigt, det kan vi ju vara överens om. Men, vad menas med passivitet? Och varför är det så viktigt då? Det ska jag bena ut nu!

Passivitet – vad menas?

När man snackar passivitet inom hundträning så menar man oftast att hunden inte ska göra något alls. Den ska chilla, slappna av. Var som helst. Så till exempel om man ska gå och fika så ska hunden lägga sig och slappa – inte göra något väsen av sig.

passivitet valp

En del i detta är såklart återhämtning. Alltså, att hunden mellan träningspass till exempel, ska kunna lägga sig och vila så den orkar mer träning sen.

Men hur tränar man på att hunden ska slappna av överallt då?

Det vanligaste tipset jag tycker mig höra är att man på promenaden, ska sätta sig på en bänk och vänta tills hunden lägger sig ner. När den gjort det ska man börja gå igen. Jag gör inte så.

passivitet valp

Varför? Bland annat för att min valp aldrig skulle få för sig att lägga sig och slappa utomhus. Det har tagit lång tid för henne ens att slappna av hemma. Hon har helt enkelt inte det i sig, än. Och jag övar på andra sätt, kommer till det lite längre fram.

För det andra så tänker jag att OM nu Gun skulle bli så trött att hon faktiskt lade sig ner och slappade ute, så skulle jag verkligen inte palla börja gå igen. För då hade hon, med 100% säkerhet, varvat upp igen. Och då tror jag ju att det är bättre att hon får vila. Som sagt – det kommer inte naturligt för henne så om hon skulle göra det skulle hon vara RIKTIGT trött. Då vill jag inte störa.

Här har jag skrivit om miljöträning innan.

passivitet valp

Så här tränar vi passivitet

I just situationen som ovan så ger jag hellre valpen ett ben eller något annat att tugga på när vi är ute och ska sitta och vänta på något. Men, framför allt så ser jag till att göra utemiljön lika ”avslappningsbar” som inne. Jag ska förklara!

Okej, så det tog lång tid för Gun att slappna av hemma, särskilt när barnet var hemma. Det är bättre nu. Men nu har hon också blivit äldre och det tycker jag generellt gör det bättre, faktiskt. En viktig grej här är dock att jag nu har ett större hum om när hon faktiskt är trött. Alltså benägen att vila. Och DÅ går vi ut. Bara ut på trappen. Då ökar liksom sannolikheten för att hon ska lägga sig, och då kan jag slänga dit ett ben. Eller bara låta henne vila där istället för i saccosäcken inne i vardagsrummet. Hajar ni? Jag vill att hon ska tycka att det inte är konstigare att slappa ute än inne.

passivitet valp

Att mängdträna passivitet med valpen

Jag tänker mycket mängdträning nu. Det tog 1 miljard (okej kanske lite mindre då) vistelser hemma innan hon ville slappa här. Så då får jag väl vara lika mycket utomhus. När vi kommer hem från en sväng i skogen kan jag lika bra sitta ute nu (så länge vädret är ok) och skriva som att sitta inomhus. Kvantitet. För jag tror det är något som många missar. Man slappar och så hemma men ute händer det alltid grejer. Och så blir man förvånad att hunden inte kan slappna av ute. Trots att man aldrig övat…

Det som är en fördel med Gun jämfört med mina tidigare hundar är att hon verkligen tycker att kel är mysigt ÄVEN utomhus. Mina tidigare var intresserade av kel hemma och inne, men inte utomhus alls. Gun kan jag ofta få ner i varv genom att klappa lugnt. Det är jätteskönt! Och ibland är det precis lagom mycket passivitet att göra mellan träningspass, eller på en parkbänk. Och sen gå. Det behöver inte vara svårare än så.

Mängd och mys. Så tänker jag just nu. Hur tänker du kring passivitetsträning? Lämna gärna en kommentar!