Frivillig hantering – vad, varför och hur!

Jag började träna Johnny i detta med frivillig hantering i samband med att han fick dra en massa tänder. Då blev det mer akut med tandborstningen så det är primärt det jag använt det till. Men jag har märkt att det även fungerar bra på annan hantering också! Så, vad är frivillig hantering då?

Hantering med kontroll

För det första så handlar det om att hunden får ha kontrollen, mer eller mindre. Man lär in start- och stoppsignal så att hunden kan ”berätta” när den känner sig trygg. För oss så var ”hakan mot klossen” startsignal, och bryta positionen var stoppsignal. Se bilden nedan!

Varför gör man inte bara på det gamla vanliga sättet?

frivillig hantering

För många fungerar det inte att ”bara göra det”. Hunden kan vara jätterädd, eller bara tycka det är obehagligt. Likaså kan ägaren känna otrygghet och rädsla i och med hantering. 

Tar det jättelång tid?

För oss tog det tre veckor. Vi körde ungefär 3 pass i veckan, max 5 minuter per pass. Så nej, det tycker jag inte. Och särskilt i förhållande till när alternativ är att bråka om hanteringen i flera år så är det väldigt kort tid. 

Så, hur gör man?

Börja med att bestämma hur er start- och stoppsignal ska se ut. För oss fungerade det fint att lära Johnny att lägga hakan mot en ”plattform” (i början var det ett lock men senare en pall, för stora hundar fungerar det fint att lägga hakan i knät på föraren). Jag valde det för att jag lätt skulle kunna borsta tänderna på honom, jag skulle ha mina händer fria och för att det kändes som ett väldigt tydligt beteende. Dessutom fungerar det både stående och sittande så i teorin skulle det kunna användas för annan hantering också. 

start- och stoppsignal

Jag shejpade in detta. Sedan lade jag på omvänt lockande för stadga. Sen började jag röra vid hunden. Som illustrerat på bilden så betydde huvudet från klossen att jag inte skulle fortsätta. Så då slutade jag och väntade på att han lade tillbaka huvudet. Gjorde en enklare retning och belönade. Och så sakta men säkert framåt, tills jag kunde ha tandborste bredvid, sedan i ena handen och röra mot honom, sedan hålla en hand på hand mun och borsten i andra, och så vidare.

Det är som sagt meningen att hunden ska ha kontroll, så när hunden bryter positionen så ska du sluta. Annars försvinner liksom vitsen med det hela. Hunden ska känna sig trygg i att kunna avbryta. För Johnny var detta ett stort steg och han ”tolererade” plötsligt mycket mer än innan, faktiskt bara på grund av att han fick ha den kontrollen!

Här är första passet vi körde, och här är andra. Notera att dessa filmer visar tandborstning – men att metoden kan appliceras precis lika väl på kloklippning eller öronrengöring eller nästan vad som!

Följ mig gärna på Youtube! 

Tänk på detta!

Jag tycker att det finns två saker som är viktiga att tänka på:

1.SMÅ steg framåt alltid. Alltså, fastna inte för länge på till exempel ”duttande” eller att du rör hunden på ett visst sätt. Belöna max 2 gånger på samma grej, skulle jag säga. Men då är nästa grej en pytteytteliten grej. Till exempel om jag belönat att jag kan röra Johnnys nacke, så vill jag kanske stryka ett finger (jättekort tid men lite annorlunda rörelse) nästa gång. Eller bara hålla kvar handen en halv sekund längre. 

2.Minst 80% rätt. Blir det tokigt för ofta lär sig ingen någonting. 

3.Våga vänta. Tålamod, ni vet… Hehe. Alltså, låt hunden tänka. Försök ta någon sekund extra och låt hunden använda sin hjärna. De kan mer än vi tror. 

Berätta gärna hur det gått för er! Om du lägger något på instagram så tagga mig snääälla! Heter @tormarpalilly där och blir jätteglad om jag får veta om detta inlägg hjälpt någon <3

PS. Detta inlägg skrevs innan Johnny dog. Jag klarar fortfarande inte av tanken på det, så tänker inte ändra texten. Jag hoppas att det gick att läsa ändå.

SEPTEMBER

September är slut och jag tänkte väl sammanfatta lite. En månad som började bra men slutade riktigt hemskt. 

I början av september firades Svenska Brukshundklubbens hundraårsjubileum på Laholms Brukshundklubb. Jag gjorde en fin film och Johnny visade upp tävlingslydnad.

Stora mängder äpplen skördades och jag kokade massor av äpplemos. 

Trollet på bilden ovan hade det tufft och således hade även vi päron (höhö) det tufft. Sov knappt och min rygg pajade igen. 

åsa jakobsson kelpiephoto hundfotograf

Johnny blev fotograferad av Åsa Jakobsson. Vi spelade in film för henne med. Det var fint.

Johnny och jag jobbade hårt med tandborstning och åkta fram och tillbaka till Halmstad för att träffa tandspecialist. Det såg lovande ut och vi kämpade på. Han verkade gladare igen.

Och så hängde vi i skogen massor, såklart. Alltid. 

Sen dog Johnny och nu vet jag inte hur jag ska finnas mer.

VECKA 40

Jag började skriva detta inlägg innan Johnny dog. Fan i helvetes jävla skit alltså. Allt gör ont. Fysiskt jävla ont och jag går sönder hela tiden. Det känns som att någon slitit ut magen på mig och tryckt ner mitt hjärta och stampar på hela mitt bröst. 

Måndag: gråta. Gå ut och inse att Johnny inte går bredvid. Skulle tränat hund med en kompis. 

Tisdag: skulle tränat hund på förmiddagen. Ska till Göteborg. Orkar knappt. Försöka andas. Måste fixa grejer inför Pippis förskolestart. 

krävs slitstarka kläder på en sånhär

Onsdag: Göteborg, ska på återbesök hos tandläkaren… Skulle fotat och recenserat ett fik där man får ha med hund. Men kan inte för har ingen hund. Sen hem på eftermiddagen igen.

Torsdag: hade sett fram emot kanelbullens dag.  

Från dopet <3

Fredag: Skulle tränat hund! Såg fram emot vårat nya projekt. Men nej. På kvällen blir det familjehäng. Behöver.

Lördag: lugn dag. Ska försöka komma ikapp med en massa pappersarbete och sånt. Hålla ihop. Jaga barnet. 

Söndag: ska ha möte med en bygglovsperson. Är så satans trött på detta nu men denna människa känns bra så hoppas att vi kan få ordning på allt!

Jag saknar ihjäl mig efter honom. Jag har noll hundar nu och vet fortfarande inte hur fan jag ska hantera det. 

Johnny Cash was a Pug (20131206-20180927)

Torsdag 27/9

Vi skulle bara in och få klartecken. Röntga så att allt verkligen läkt helt rätt precis som besöken innan tytt på. Vi var ju på vanligt återbesök för en vecka sedan och allt såg ju lovande ut då. Vi har varit flitiga med tandborstning och medicinering. Allt har känts så hoppfullt. Anmälda till lydnadstävling, jag sade det till och med till veterinären.

Åker till Göteborg med barnet. Har andan i halsen för jag är rädd att narkosen ska ta död på honom. Lägger på instastories att jag inte kan andas. Det enda tänkbara är att det skulle vara narkosen. Aldrig något annat. 

Men så ringer de klockan 11.56 och säger att munnen blivit värre.

Illa, riktigt illa. Johnnys kropp stöter bort det sjuka. Och det är alltså en stor bit av hans käke som är sjuk. Att han stöter bort sitt eget käkben, att det går hål ända upp till nosen. Att det inte fanns några rimliga lösningar. Att det inte finns något att göra. 

Inte mer att göra, inte för hans skull. 

Och jag är så chockad. Mentalt var jag inställd på friskförklarad hund. Det var det enda rimliga. Vi skulle ju starta lydnadsettan och ta hem en valp sen. Visst, det luktade lite i munnen i måndags och då ringde jag in och det skulle ju vara lugnt att vänta till idag eftersom han ändå skulle kollas. För det skulle ju för fan ha läkt nu. Han skulle ju vara frisk nu.

foto: åsa jakobsson

Och så får jag aldrig ha honom här igen. Vad i helvete?

Sådan otrolig sorg. En mörk, trött och tung sorg. Johnny, som gjorde mig till hundnörd. Johnny, som aldrig tog skit – särskilt inte från mig! Som tvingade mig att utvecklas till den hundtränare jag är idag. Inget gratis. Johnny, älskade älskade lilla hund. Sådan oerhörd tacksamhet för allt han lärt mig och all tid vi fick. Men, fy fan för denna sorg. 

Nu har jag ingen hund. Noll. Hur fan gör jag nu? Halva mitt liv är hund. Hund är vad jag behöver, kan, vill. Vem fan är jag nu? Ska jag bara sitta här? Vad fan ska jag göra nu?

2016

När Bulten dog så visste jag att han skulle göra det ganska långt innan. Den sorgen var som en kniv och jag skrek rakt ut. Skrek för det var så jävla orättvist och vidrigt. Johnny tog mig igenom det, jag var tvungen att gå ut med honom och jag återfann glädjen när vi umgicks och tränade. Älskade, lilla hund. Jag tackade dig aldrig men jag vet att du visste. Och jag trodde aldrig att du också skulle tas ifrån mig såhär tätt inpå. Det är för tätt inpå, två hundar på mindre än två år. Hur fan klarar ens hjärta det?

Detta är också orättvist och vidrigt. Men denna sorgen är stilla. Trots att den kom så plötsligt. Antar att jag har vetat men ändå hoppats?

Jag hanterar min sorg genom min kreativitet, så följande video är mest för att jag själv behövde bearbeta sorgen genom att producera den. Men se den som en tribute om du vill. Det är dramatiskt och ledsamt, men det är även två personlighetsdrag hos mig så. 

Hej.