Det klagas igen över att någon har släppt fram en hund till någon annans rädda hund. Ja, sånt händer ju hela tiden. Tydligen. Och det är ju pissjobbigt såklart. Har själv upplevt det ett antal gånger… MEN. Nu för tiden låter jag det inte göra mig arg.
Min lilla Gun är inte glad för att möta hundar. Hon är dessutom jävligt snabb i reaktionerna. Så att inte bli arg har krävt mycket av mig. Men, Gun är också extremt snabb på att känna av hur jag känner. Vilket leder till att om jag blir arg/rädd/orolig så blir hon i princip automatiskt mer spänd. Jag bestämde mig för ett tag sedan för att köra lite hederlig hjärntvätt på mig själv.
Vadå hjärntvätt
Varje gång jag sett en annan hund så har jag tvingar mig själv att le och tänka ”åh, kuuuul en hund”.
Ja, det låter kanske dumt. Men det har funkat. Seriöst.
Nej, det har inte minskat antalet framspringande hundar i världen. Men min hunds reaktion till dem.
Senast en hund sprang fram till oss kunde jag tänka snällt, säga till Gun att lägga sig och sen fånga in den andra hunden. Pratade med glad röst tills ägaren kom. Hen bad om ursäkt, jag sa att det var lugnt. Vi hade ett trevligt samtal.
Så. Den hunden kanske kommer att ha koppel nästa gång, eller så kommer den inte ha det. Kanske springer den fram igen. Men grejen är ju att det inte är mitt ansvar. Mitt ansvar är på MIN hund.
Plus att jag tror att det hade hjälpt 0% om jag hade skällt ut den här hundägaren. Det hade gjort min hund rädd, antagligen springande hunden med. Och ägaren hade tyckt att jag var en stropp. Eller nåt. Du fattar.
Självklart kan man bli arg och besviken och rädd och sur. Det får man bli. Egentligen. Men fråga dig själv: hur påverkar mitt agerande min hund?
Jag kan inte påverka andras hundar.
Det är aldrig svartvitt. Och det får brista. Men så tänker jag: jag kan påverka min hund. Inte andras. Hur jobbigt det än känns så försöker jag hålla mig positiv till framspringande hundar. Inte för att jag egentligen är det (såklart vill jag inte att hundar springer fram) utan för att jag vill att min hund ska känna att det är okej. Hon är så otroligt känslig för mina signaler att jag hade riskerat att göra situationen brutalt med dramatisk om jag gick upp i varv och blev arg.
Tänker också att man får hitta strategier för att kunna fånga in den andra hunden eller få den att gå tillbaka till sin ägare. Men det är liksom ett kapitel för sig. Kanske skriver om det en annan gång om så önskas?
Så tänker jag i alla fall. Hur tänker du? Lämna gärna en kommentar!
