BULTEN

Jag hade en rottweiler en gång i tiden. För två år sedan fick han somna in och jag vet att många fortfarande undrar vad som hände. Jag vet också att det gärna spekuleras om saker och ting. Jag har inte orkar skriva ett skit om detta än. Men nu är jag väl redo. Eller tvungen. Jag gör det nu i alla fall. Varning för lång historia.

Bulten kom till mig i slutet av april 2015. Då hade jag en mops sedan innan och ville ha mer att jobba med. Mopsen var min första hund och jag var helt ny i hundvärlden men kände mig hemma. Jag hade blivit lovad en liten ”jävuls”-valp (på det bra sättet) – mycket motor, kamp och power. Jag hade sikte på IPO (en relativt tuff hundsport) och denna valp skulle passa alldeles ypperligt, fick jag beskrivet. ”Första året kommer att bli ett helvete”, sa de och jag skrattade gott. Det var precis vad jag ville ha. Asjobbiga valpar blir ofta bra sen.

Hem kom en otroligt mesig liten nallebjörn som inte ens ville kampa. Han visste inte ens hur man gjorde. Bara tittade med huvudet på sned och viftade på svansen. Han var bara trött, glad och snäll. Och jag föll pladask. Rakt in i hjärtat, pang.

(Jag fick senare veta att de sagt till andra som tog valp ur den kullen, att det var en ”sällskapskull”. Familje-rottisar.)

När Bulten var lite ungefär ett och ett halvt år så började han pipa när han lade sig ner. Jag märkte det första gången när jag stod i köket och han skulle tigga en ostbit. Vi brukade träna lite med frukosten och han bjöd på olika beteenden. Sitt, stå, snurra. Och så ligg – pip. Och jag tänkte att vad fan… Han jag lyckats få fram gnäll hos honom nu. Som en schäfer innan träning. Så himla konstigt. Men sen var det inte så mycket mer med det.

Förrän vi skulle till bilen och han pep till när han hoppade in. Pyttelitet pip, hördes knappt. Men det var där. Och jag förstod att han hade ont. Han hade säkert haft det innan med, för det skulle mycket till för att han skulle visa smärta för mig.

Jag anpassade. Lyfte honom in i bilen (han vägde nästan 40 kilo) och sa inte ”ligg” mer. Jag åkte till veterinären, de hittade inget. Åkte till nästa, inget där heller. Bulten blev sämre och sämre och sämre. Förändrades.

Från att ha varit världens snällaste och gladaste som tog världen med en klackspark och leende blev han på spänn. Misstänksam. Från att alltid vilja vara vid min sida och inte bry sig om någonting annat började han reagera med ilska mot saker vi mötte på promenaden.

Mamma, som var hundvakt då och då hela hans liv, var förvånad. Hon hade alltid känt sig så trygg med en ”stor och otroligt lydig hund” vid sin sida när hon gick i bostadsområdet. Hon berättade att hon börjat ta omvägar för hon inte visste hur han skulle reagera och om han skulle lyckas slita sig loss. Han var ju stor och stark.

Jag hörde även av mig till uppfödaren. De sa alltid samma sak: ge honom mer mat. Bulten var allergisk mot nästan allt utom hypoallergent specialfoder för 1100 kr säcken. Han åt en liter på morgonen och en liter på kvällen men hade svårt att gå upp i vikt. Och hos alla träningskompisar, alla veterinärer och specialister vi någonsin gått till fick jag bara höra hur fantastiskt det var att se en rottweiler som var i bra form. ”Ingen överviktig belgian blue-hybrid som i utställningsringen”.

Bulten började svara upp mot min andra hund, mopsen Johnny. Mopsen hade alltid varit herren på täppan hemma. Styrt och ställt. Bulten hade alltid bara älskat Johnny och låtit honom hålla på. Plötsligt svarade han upp när Johnny kaxade och helvete, vad bråk det blev.

Jag fortsatte utreda Bulten hos veterinärer och specialister under all denna tid. Ingen hittade något. L7S1 (ryggdiagnos) misstänktes men kunde inte konstateras. Han blev friskförklarad men aldrig bättre. Bara sämre. Han fick smärtstillande tabletter men de fick hela hans mage att blöda och allergin att blomma. Han bajsade blod och kräktes av alla tabletter så det gick inte.

I oktober 2016 blev jag gravid men jag fortsatte ändå leta fel och prova behandlingar. Jag gick mest promenader och aktiverade så gott jag kunde men hade själv rätt ond foglossning. Undvek hundmöten och allt som kunde trigga honom. Koppelvila var inte något som skulle kunna vara konstant för en hund som Bulten. Han behövde röra sig. ”Sportweiler”, kallade vissa honom. Han blev värre och värre hela tiden.

I januari bet Bulten en liten bebis som låg och sov. Han nosade lilla bebisen och allt gick så fort och som vi tolkade det kom han åt bebisens hand bara lite, inte med något agg eller så. Men tillräckligt för blod och panik från mig och mamman. Såklart. Vad i helvete, liksom!?

Men det tog ändå några månader innan jag orkade överväga avlivning. Jag funderade på omplacering men kom fram till att det inte skulle gå. Jag kunde inte lita på honom längre, inte hos någon annan heller. För att inte tala om hur svårt det skulle vara att hitta ny ägare till en superallergisk, sjuk och faktiskt stundtals arg rottweiler.

Jag skrev till uppfödaren igen. Fick samma svar. ”Öka maten till det dubbla”.

Den 24 april 2017 fick Bulten somna in. Min bästa vän. Min once in a lifetime-hund. Min stjärna, följeslagare, vapendragare. Min Bulten. Och jag kan fortfarande behöva stanna bilen och köra till sidan för att jag påminns om honom och då börjar jag gråta. Jag grät varje dag i säkert ett år. Min son föddes i slutet av juli 2017 och jag grät över Bulten. Saknade Bulten. Saknar honom. Fortfarande är jag helt knäckt.

Och jag vet dessutom att uppfödaren baktalat mig. Jag fick samtal från andra som köpt hund av dem. Som undrade om det var sant att jag avlivat en helt frisk hund för att jag blev gravid. Jag vet inte hur man kan sprida sådana rykten, men det är vad jag förstått att de gjort och fortfarande gör.

Jag kan visa mina veterinärräkningar. Och utredningarna. Det ändrar nog inte på något. Inte för dem. Och verkligen inte för mig. Allt jag ville var att Bulten skulle vara kvar och må bra. Det kunde han inte. Det fanns ingen annan väg och jag kommer aldrig att släppa det.

Det är alltid han. Det var alltid han och jag. Och jag fick inte ha honom kvar.

Men nu har jag åtminstone fått berätta min sida.

6 Comments

  1. Carina S 9 maj, 2019 at 11:16

    All kärlek till dig fina Lilly. Man skall inte plåga djuren när dom inte har det bra och du behöver lugnet i att veta att det var av kärlek du lät honom gå. <3 <3

    Reply
    1. Lilly Norfeldt 10 maj, 2019 at 07:48

      Tack <3 Nej en hund som inte tål någon smärtlindring och blir helt förvrängd av smärtan... Usch, det gör så ont. Men, inte hos honom nu. Så det får vara så. Tack och kramar till dig

      Reply
  2. Tina 9 maj, 2019 at 13:47

    Finaste LIlly!

    Så förfärligt att få gå igenom något sådant med en hund man älskar så otroligt mycket! Helt klart gjorde du rätt som lät honom få somna in, när inte smärtan försvann på honom och ingen veterinär kunde hjälpa honom.
    Urdåligt av uppfödaren att inte stötta och hjälpa dig istället.

    Jag känner igen känslan! Det tog mig fyra år innan jag kunde nämna min hunds namn- Arne. Innan dess så grät jag så fort jag bara ens nämnde hans namn. En springer spaniel som jag hade importerat. En glad och underbart härlig hund. Han var vacker, snäll och genom go. Jag älskade honom högt!

    Så en dag när jag stod i köket och lagade mat, så brukade jag även träna Arne på sitt, stå och ligg mellan att röra om i kastrullerna och stekpannan. Helt plötsligt så stelnade han till med huvudet bort ifrån mig. Jag nuddade honom och sa kom igen då Arne med glad röst. Från ingenstans så tvärvänder han och flyger på mig och biter mig i handen. Strax därpå så är han precis som vanligt och sig själv.

    Det fanns få korta sekunder när han stelnade till och sedan bet mig i handen. Han var som förbytt och jag kände inte igen den hund alls. Ingen ögonkontakt, inget morrande, inget visa tänder, utan bara flög på och bet mig.
    I samma sekund som han hade bitit mig och blodet rann ner från handen så grät jag floder. Jag visste i samma ögonblick att det fanns inga alternativ. Jag blev tvungen att ta bort min älskade hund. Dock så ringde jag uppfödaren i England och frågade om hon ville ta honom tillbaka. Jag grät i luren när jag pratade med uppfödaren. Jag ville verkligen inte att detta skulle hända och det fanns ingenting som hade triggat igång honom till detta eller att han var dominant.

    Som sagt så tog det 4 år innan jag ens kunde nämna hans namn igen. Min största kärlek!

    Reply
    1. Lilly Norfeldt 10 maj, 2019 at 07:47

      Åh, vilken mardröm! Lider så med dig. Och det får ta den tid det tar när det är så obegripligt sorgligt. Jag lider med dig <3

      Reply
  3. Chamilla Persson 9 maj, 2019 at 18:02

    Kära finaste Lilly ♥️.
    Så ofantligt plågsamt, att dessutom bli baktalar är fruktansvärt 😥.
    Han finns alltid vid din sida, han vet sanningen 🥰
    Han har inte längre ont, han springer på gröna ängar, leker och har det bra 🐾🕊✨♥️
    Stykekramar till dig min vän ♥️♥️♥️

    Reply
    1. Lilly Norfeldt 10 maj, 2019 at 07:46

      Tack Chamilla. Det betyder massor att få stöd såhär <3 Kram

      Reply

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte.