Den ultimata inkallningen är den som inte behövs

Jag får ofta förfrågningar om inkallning. Frågorna handlar om att hunden inte kan vara lös, hunden sticker, eller hunden skiter i när man ropar. Och visst, en del av de problemen är inkallning. Men bara en liten del.

inkallning
Gammal bild på mig, Maggie, Johnny och Bulten. Alla tre i hundhimlen nu.

Så här: om du måste ropa på hunden för att den ska hålla sig nära dig, då blir det ändå inte en så kul promenad. Jag tycker att det största problemet oftast ligger i något helt annat. Nämligen följsamhet.

Följsamhet gör att hunden inte behöver kallas in. För den har redan koll på dig. Det är otroligt skönt att ha sådana promenader! Och jag övar det främst genom att belöna när hunden söker upp mig. Alltså, noga med detta: HUNDEN söker upp mig. Inte tvärtom. Hunden ska ta kontakt, inte jag. Och jag belönar det varje gång. Oftast med godis, men ibland bara genom att säga ”hopp och lek”.

Jag övar det lika mycket i koppel som lös nu med valpen. Varje gång hon tittar på mig som för att kolla av läget, då säger jag BRA och ger en godis. Hon har lärt sig att det lönar sig att checka av var jag är, helt enkelt. Och då behöver jag typ aldrig kalla in.

inkallning

Jag ser nämligen inkallning som en nödsignal. Jag tränar det massor, men jag vill inte använda det så mycket i skarpt läge. När jag ropar ”Gun” så vill jag att hon tänker ”YAAY!!!”

Jag gör det genom att säga ”Gun” innan roliga saker händer, kort och gott. Innan maten, innan lek, när vi ska ut.

Så gör jag. Hur gör du?

Från och med nästa vecka kommer jag att blogga torsdagar till söndagar. Youtube fortsätter varje onsdag och söndag!

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte.