Ny hund och psykisk ohälsa på nätet

Jag kan inte sova. Jag är skittrött men kan inte sova. Lyssnar på ljudbok. Läser vanlig bok, tills ögonen går i kors. Men kan inte sova.

Så jag skrollar.

Jag tänker svinmycket på att skaffa en till hund. Kollar runt som en idiot i omplaceringsgrupper på facebook, på uppfödares hemsidor och tyvärr även blocket (som i 99 fall av 100 bara får mig att må skit av alla hundar som förtjänar bättre. …Och DÄR stoppar jag mig själv i denna mening – för det är inte det jag ska snacka om nu!). Jag kommer inte köpa hund på ett år, har jag sagt. Men så sitter jag ändå där.

Jag försöker rannsaka mig själv. Typ: vad är det jag vill ha, egentligen. Jag vet inte om det så himla mycket handlar om att ha en till hund. Okej, lite. Jag älskar att ha flera hundar och saknar det massor. Gun skulle liksom ha blivit andrahunden, men sen dog den första och då blev det bara Gun ändå tyvärr.

Så, en del är att ha flera hundar. Det är mysigt och det är nice att de kan umgås och leka och sånt. Och det är kul för mig att kunna träna mycket och kela med fler hundar hehe.

MEN. Det behövs inte nu. Vad är det jag letar efter egentligen? Vad håller jag på med? Jag är rastlös och jag är stressad och jag känner mig ensam. Det är nog det. Jag känner även att jag är en kass matte och att jag borde vara bättre med Gun. Jag tror att det är där skon klämmer. Att jag egentligen inte alls är sådär jäkla jättesugen på en till hund och jobbet det innebär. Jag är mest sugen på att starta om. Börja om.

Och det är ju pissigt av mig. Jag borde fokusera på Gun. Jag borde träna henne mer och roligare. Jag borde vara i naturen mer. Kela mer. Vara bättre. Borde borde borde. Det har inte blivit så kul.

Vi är inne i en rätt jobbig period. Okej VI är en lögn. Gun är snällare och roligare än någonsin och jag börjar se ljuset i unghundstunneln. Men jag mår skit. Och nej, jag skriver inte det för att ni ska tycka synd om mig. Jag bara konstaterar att det är vår, jag blir oftast deprimerad då (har en bipolär diagnos, bland annat). Samtidigt är det en jävla pandemi. Jag är singel. Allt är inställt och dagarna är extremt lika varandra.

Jag ogillar att snacka psykisk ohälsa på internet, mycket för att det nu för tiden verkar som att en dålig dag är samma sak som Psykisk Ohälsa vilket jag inte håller med om. En dålig dag är en del av livet och att måla upp det som något värre är att förvänta sig att alla dagar ska vara bra. Och därför berättar jag inte så mycket om hur jag mår innerst inne. Dels för att jag inte vill. Och dels för att jag faktiskt inte orkar alltid. Plus: inte alltid så jävla relevant.

Med det sagt så behöver jag ändå skriva detta. Just nu är det jävligt mörkt. Och jag kan inte sova. Får ställa larm så jag kommer ihåg att äta.

Jag pratade massor om Psyket™️ för några år sedan men jag kände att det blev antingen platt eller för privat. Med de diagnoser och skov jag har blir det stundtals jäkligt mörkt. För mörkt. Och jag vill att mina kanaler ska vara positiva och trevliga. Delar jag en dålig dag är det inte samma sak som att dela med mig av min psykiska ohälsa.

För det andra: Jag kan vara glad ändå. Alltså det är inte ett konstant mörker. Jag blir glad av solen, jag blir glad av era selfies eller smeknamnen på era hundar. Genuint fnissig blir jag!

Och då känns det typ som att vara otacksam att säga att trots att jag ändå är glad ibland och trots att jag har allt jag har, så mår jag skit.

I vår sammanfaller deppen med en riktigt intensiv jobbperiod, jag har konstant stress i bakhuvudet. Ja, och att förskolan inte klarar pandemitrycket vilket gör att jag har Pippi hemma. Jag som har möjlighet, även om det innebär att jag måste upp 4.15 för att jobba undan, tänker inte bidra till att det här möget blir värre för de som inte har samma möjlighet. Okej, moder teresa fan vad detta blev självgott… Jaja

Okej så vi började med ny hund. Och slutade i någon slags bitter utläggning om psykisk ohälsa :)) Bra fokus jag har :)))

Nu får det räcka. Pippi börjar tröttna på Bamsefilmen. Och snart mår jag bra igen. Varje gång hittills jag känt såhär så har det vänt och jag har blivit levande igen. Det kommer snart tillbaka. Och fram till dess klamrar jag mig vid de roliga saker som dyker upp, era snälla kommentarer, dumroliga saker era hundar gör och memes.

Kram!

29

5 Comments

  1. Saga 31 mars, 2021 at 16:03

    Tack för att du skrev om det här både här och på instagram. Jag är också bipolär och det är så jävla skönt att veta att det finns andra där ute som förstår hur det är. Att veta att man inte är ensam, trots att jag självklart önskar att ingen behövde må såhär.
    Men tack. Som du skriver så vänder det ju till slut, och jag hoppas det är snart!
    Kram!

    Reply
  2. Annica 31 mars, 2021 at 21:34

    Tack för att du delar med dig. Behövde läsa detta för det klingar an nått i mig med. Du satte ord på känslor som också finns emellanåt hos mig och yttrar sig på olika sätt. Det känns skönt att inte vara ensam samtidigt som jag är ledsen över att du också känner så emellanåt. Men det där på slutet att vi klamrar oss fast vid det som är bra är så viktigt och ger hopp. ❤

    Reply
  3. Johanna 10 april, 2021 at 21:17

    Hej, jag ser inget negativt alls i ditt inlägg, bara mänsklighet och några ärliga rader som får mig att kunna relatera till dig. Tror det var min allra första uppfattning om dig genom din blogg, just att det inte kändes som att läsa ”ännu en blogg” utan att följa med en riktig människa en liten bit i livet. Tycker det är modigt. Och så tänker jag att man har alltid rätt till sina känslor och de är sanna och de är verkliga oavsett vad omvärlden må vräka ur sig.
    Känner igen mig i virrvarriga tankar när sömnen vägrar komma och viljor och val spretar åt alla omöjliga håll. Usch. nattlig hjärncirkus är det, med obehagliga clowner!

    Önskar dig god sömn och ett skutt fram till sommaren! 🙂

    Reply

Leave A Comment

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.