VITSIPPOR OCH PRESTATIONSÅNGEST

I helgen blev det läsarrekord här på bloggen. Jag var helt till mig! Antar att det var inlägget om ”barnvänliga hundraser” som gjorde det och jag blev så himla glad att så många ville läsa! Att jag kunde skriva sånt som uppenbarligen engagerade folk så mycket, det gör mig så stolt och glad.

Efter helgen sköljde en våg av prestationsångest över mig. Och jag fick liksom panik över hur jag ska toppa mig själv. Hur jag ska toppa det inlägget. Jag bara satt och stirrade på skärmen.

Efter häng i skogen i måndags, där jag helt kravlöst fotat omgivningarna, och barnet somnat tänkte jag mer på prestationsångest. Hur lätt det är att lamslås av den. Och jag är ju fortfarande mer eller mindre besviken på mig själv för att jag inte kan leverera jämt. Men det får vara. Detta inlägget får vara. För det är det bästa jag kan just nu, när jag varit sjuk i många veckor och inte har mer att ge än dessa ord och foton. Så får det vara.

Jag tror det är jäkligt viktigt, i ett samhälle där det är rimligt att svara ”det är mycket nu” på frågor om hur man mår, att vi stannar upp. Tittar på skiten utifrån. Hur viktigt är det i långa loppet, detta vi tycker att vi borde göra? Vad gör det om några år?

kooiker
kooiker

Vart är jag på väg?

Mitt fokus kommer alltid att ligga på mitt barn. Och om jag är sjuk blir jag sämre på att ta hand om honom. Ja, det låter ju jävligt fint och martyraktigt, men det är inte riktigt så…gulligt. Det handlar bara om att jag är en mycket snällare och bättre morsa när jag ätit, sovit och är frisk. Det är ju inte så konstigt.

Om jag skulle bli allvarligt deprimerad igen så skulle jag inte kunna ta hand om mitt barn. Så måste jag faktiskt bromsa lite när det drar iväg. För jag har lärt mig mina signaler nu och jag vet vart detta leder om jag inte taggar ner. Jag måste se till så att jag inte är deprimerad om ett år. Jag kan faktiskt det, och jag är väl medveten om att ingen väljer att bli deprimerad alltså. Det är bara att jag har gått så satans många år i terapi och lärt mig tusen olika metoder för att hantera känslor att jag litar ganska väl på min förmåga att se mönstren i både känslor och mina beteenden.

Nu: lyssna poddar och äta äta äta. Jag hoppas att ni mår bra!

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.